Filmen om Harry Schein är ett stycke sevärd samtidhistoria, men många bottnar.

Oavbrutet intressant om den arrogante, smarte och snobbige mannen som fick den  vackraste kvinnan och … en egen filmpolitik.

När han var liten, säger han i filmens början, ville ha antingen bli fotbollsspelare eller hjältetenor på operan.

Högsta önskan var att massan skulle applådera hans insatser.

Schein skapade rubriker. Exempelvis när han anmälde Sveriges Television till Granskningsnämnden för att de visade filmerna om Åsa-Nisse. Schein tyckte inte att filmerna levde upp till kraven på god underhållning.

Palme, som uppskattade Scheins förmåga att tänka fritt och annorlunda, menade att Schein i det fallet nog inte riktigt hade försått vad som rörde sig i det svenska folkdjupet.

Scheins inställning till kultur stämde perfekt med det som gällde för den framväxande kulturpolitiken i början av 1960-talet. Det var, som den ansvarige (s)-ministern då uttryckte det, kultur ”av halt och klass” som skulle spridas till så många som möjligt.

Att använda film och kulturpolitik för att förändra samhället var en idé som kom lite senare, och då passade inte Schein in längre.

Roligast är nog intervjuerna som Nils-Petter Sundgren gör med Schein vid diverse filmfestivaler i början av 1960-talet, och det som skaver mest är definitivt Schein som förstamajtalare i Bergsjö (i början av 1980-talet).

Bilden (uppe till höger) visar den sista isen som håller på att smälta vid Vinterviken.