Förra veckan kom beskedet att Jim March hade lämnat den här världen ” … he has gone/quietly into the dark”, som han skrev i en av sina dikter.

Han var till åren kommen – fyllda 90 – men det kändes ändå sorgligt.

Jim har länge varit närvarande i mitt liv. Vid en konferens i Marstrand 1985 möttes vi första gången. Jag hade skrivit en kort text som hette ”Ulysses in Stockholm”, och som handlade om beslutsprocessen kring ett kolkraftverk i Stockholm.

Efter seminariet bytte vi några ord om texten, och Jim frågade om jag inte hade lust att komma till Stanford. Året därpå tillbringade jag ett par månader i Palo Alto, vid den institution där Jim då hade ett kontor: Hoover Institution.

Det här var några år innan Scancor kom till, dvs. den organisation som sedan 1989 ökade möjligheterna för skandinaviska forskare att vistas vid Stanford under kortare eller längre perioder.

För mig är Jim March den främste bland samhällsvetare. När jag har varit trött på det vanliga utbudet av läsning på jobbet, har jag alltid kunnat gå tillbaka till hans texter och känna att: ” … men det här är ju bra.”

Idérika och intressanta texter och med en kommunikativ kraft. Dessutom med en fin språkkänsla. Så känns det i alla fall, även om jag själv (med östgötska som modersmål) kanske har lite svårt att bedöma sånt.

Och så skrev han poesi. Med jämna mellanrum fick jag hans diktsamlingar på posten. Så här skrev han (om sig själv, antar jag):

Nobody needs him/after he’s gone,

No one who stays/depends on him,

If he has done it right;

No one asks/why flowers grow,

or how a summer ends,

or notices long

that he has gone, quietly

into the dark.

När jag var vid Stanford den där första gången var jag för resten med några gånger vid en av Jims mycket populära kurser i ledarskap.

Kursen byggde på läsning och diskussion av skönlitteratur. Och läslistan innehöll allt från Achebes Things fall apart till Cervantes Don Quijote.

Vad ska jag nu göra när jag misströstar? Jodå, jag kan gå tillbaka till texterna om hur organisationer fungerar: läsa om competence traps, exploitation and exploration, technologies of foolishness, quasi-resolution of conflicts och decision-making in garbage-cans.

Framförallt ska jag glädjas över att jag fick lära känna James G. March: en mästerlig  forskare och en varmhjärtad människa. Jag är så glad att han en gång yttrade de där orden: ”Why don’t you come to Stanford, Bengt?”