Igår talade jag vid ett så kallat webinarium, dvs. ett seminarium på webben. Det handlade om politik, förvaltning och expertstyre under pandemin.

Arrangörer var Förvaltningsakademin och Centrum för politikens organisering, Södertörns högskola.

Ca 140 personer deltog (eller satt i alla fall och tittade via zoom).

Jag tog min utgångspunkt i den kritik som finns som säger att politiken har gömt sig bakom myndigheten och expertisen, och att balansen mellan politik och administration har blivit fel.

Vi som läser Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet känner igen argumentationen om politikens abdikation. Peter Wolodarski skrev exempelvis i DN (9 mars) att ”Ingen statsminister kan outsourca ledarskapet i en nationell kris till en statsepidemiolog”.

Min bild är att politiken heller inte har gjort det. Det är som om man tror att politiskt ledarskap framförallt handlar om att låta kraftfull och att peka med hela handen.

Politiken har organiserat den verksamhet som de ansvarar för på ett sätt som de tror är ändamålsenligt. Politisk styrning handlar om hur områden är organiserade: hur arbetsuppgifter är fördelade, hur samordning ska ske. Det handlar om regler, resurser och ledning.

Politiker har exempelvis inom folkhälsoarbetet givit mycket breda uppgifter till en myndighet (Folkhälsomyndigheten), och har instruerat myndigheten att dess arbete ska stå på vetenskaplig grund.

 

Det är detta som är den huvudsakliga styrningen, och den fanns redan på plats när Covid 19 nådde Sverige. Och det är – får man förmoda – denna sakkunskap som har ”organiserats in” som politiken har lyssnat till, och övertygats av.

Att inom ett område luta sig mot sina experter – och den organisering som har byggts upp – är inte ett uttryck för att politiken retirerar. Tvärtom visar det att politiken har tilltro till sin egen styrning.

Politiken hade förstås kunnat agera på annat sätt, tagit kommandot, inte följt expertmyndighetens råd (som i Danmark och Norge). Det finns inte några konstitutionella hinder för detta.

Men myndigheten har övertygat regeringen (och ganska stora delar av allmänheten verkar det som) om att den – i den svåra situation som uppstått – agerar på ett klokt sätt. Det har också får man väl säga funnits en stor öppenhet i agerandet med bland annat dagliga pressträffar.

Ansvarsfördelningen har således inte hamnat fel. Myndigheten har inte tagit på sig en roll som man inte bör ha. Politiken är varken outsourcad eller frånvarande.

Min bedömning är att regeringen agerar ungefär som man hade kunnat förvänta sig: den lyssnar på sina professionella och den litar (åtminstone än så länge) på sin egen organisering.