“Allting som har hänt känns när jag ser dig”, sjunger Markus Krunegård i den nya låt som framöver ska ljuda från läktarna på Idrottsparken … när IFK-spelarna äntrar planen (när väl Allsvenskan kommer igång).

”Den här stan är ingen stad, det är mitt sätt att leva”.

Tja, lite så är det ju så med IFK. De har varit och är en viktig del i mitt liv, ändå sedan hemmamatchen på Parken mot Vasco da Gama för länge, länge sedan.

Ingen som inte är ihopvuxen med ett lag kan nog förstå den där ångesten som infinner sig innan en match. Inte heller glädjen när det där avgörande målet till slut kommer, och man vet att det finns ett liv ytterligare en tid.

Höjdpunkterna genom åren har varit många. På senare år har nog matcherna mot Hammarby varit roligast av allt. Jag brukar kolla tillsammans med storebrorsan (som också är IFK-are) och äldste sonen Jon (som håller på Bajen).

Snart kanske Allsvenskan kommer igång igen, och då får jag förstås ta tåget söderut. Något guld blir det inte i år. Vi vinner numera var 26:e år (senaste segrarna 1963, 1989 och 2015), så nästa gång är 2041.

Då kommer jag förstås att hänga där i Curva Nordahl och lyssna när kidsen sjunger: ”Genom Folkparken/över strömmen/uppför backen/till Go’vän/ … Allt som har hänt/känns när jag ser dig/stjärnan där jag kommer ifrån/lyser alltid blå.”