När jag var barn var sommarens höjdpunkt att åka runt i Sverige (i de södra delarna … aldrig längre norrut än Dalarna) och tälta.

Det var vad familjen hade råd med, och det var fantastiskt. I bilen satt jag med Vägboken och höll koll på hur vi skulle åka, var vi skulle stanna för att se något stenröse, skeppssättning eller liknande.

Vi badade, spelade fotboll och åt raketost. Allt var förenat med en stark känsla av frihet.

Hela familjen sov i ett litet innertält. När det regnade var pappa ute och grävde kanaler så att vi inte skulle flyta iväg.

Flera somrar var vi på Öland, någon sommar på Gotland (brorsan och jag tog autografer av Kurre Hamrin i sanddynerna i Tofta), någon i Bohuslän, några i Skåne och någon i Dalarna (autograf av Toini Gustavsson i Orsa).

Lite samma frihetskänsla infann sig för någon dryg vecka sedan när vi tog bilen söderut. Det huvudsakliga målet var att tillbringa några dagar med Linnea, Micke och tvårige Olof i Malmö.

Vi skyndade inte iväg utan stannade på några ställen och sov över, dock inte i tält den här gången.

Första stoppet var Söderköping. Det är nästan min barndoms hemtrakter (min farmor och farfar bodde där), så jag har hängt vid kanalen tidigare.

Söderköping är en idyllisk stad, numera tydligen mest känd för sina glassar. Höjdpunkten för oss var dock inte dessa, utan caféet utanför S:t Laurentii kyrka.

Inga snöda vinstintressen där inte. För 20 kronor fick man kaffe och en rejäl fikatallrik (bilden).

Och allt inmundigades, som synes på bilden till vänster, i enlighet med Folkhälsomyndighetens anvisningar.