En stad i Sverige som ända fram till nu har varit obeträdd mark för mig är Hjo.

Städer finns visserligen inte längre som rättsligt subjekt, men för mig är det dom 133 platser som i mitten av 1960-talet kallades städer (och som jag lärde mig i småskolan). Efter det fick vi kommuner, och ingen skulle få för sig att kalla Botkyrka, Uppvidinge eller Östra Göinge för stad.

Hjo är sedan mer än 600 år en stad, och var således fram till nu ännu obesökt av mig. Skälet är att den ligger på fel sida om Vättern. Allfartsvägen går som bekant genom Östergötland på andra sidan sjön.

Vad finns att säga om Hjo?

Det finns en sammanhållen träbebyggelse i staden, precis som i Nora och Eksjö (som jag och Maria faktiskt också har besökt under senare år). Besöker man alla tre har man gjort en ”trästadsklassiker”.

Vättern ligger bredvid Hjo … och bara det gör ju platsen värd ett besök. Man kan äta både sik och röding nere vid hamnen.

Hjo sägs vara förebild till Grönköping, även om GV:s redaktion hävdar att Grönköping ligger någonstans mellan Hjo och Skövde.

Det står en fin staty på Stora torget: ”Kvinna vid brunnen” av David Otto Wretling (lite Vermeer över den). Statyn påminner om att Hjoborna förr i tiden hämtade sitt dricksvatten vid torget.

Sedan är förstås Hjo en outtömlig källa för ordvitsare. ”I Love Hjo” står det redan vid infarten till staden. ”Kommer du från Skövde? Nä, Hjo”. ”Är staden värd ett besök? Hjodå”.