Dubbelbottnad förvaltningspolitik

Igår deltog jag vid ett seminarium i Statskontorets regi om rättsstaten, förvaltningspolitiken och myndigheterna.

Åhörare var medlemmar i det myndighetsnätverk mot korruption som Statskontoret ansvarar för.

Vi som uppträdde var Richard Sannerholm (författare till boken Rättsstaten Sverige: skandaler, kriser, politik), Lisa Lewander (chefsjurist från Sjöfartsverket) och så undertecknad. Annelie Roswall Ljunggren, generaldirektör för Statskontoret, modererade.

Jag hade fått till uppgift att säga något om förvaltningspolitiken, och dess konsekvenser för rättssäkerhetsvärden (legalitet, opartiskhet, integritet etc.).

Jag beskrev den utveckling som har skett från ett traditionellt myndighetsideal till ett modernt organisationsideal, och ungefär med den argumentation som finns i mitt kapitel i boken om Statlig förvaltningspolitik för 2020-talet (boken kan laddas ned här).

Grundargumentet är att myndigheter i allt högre grad ser sig själva som vanliga organisationer (ungefär som företag). Därigenom anammar de sådant som följer med att vara organisationer: ledarskap, styrning, visionsarbete, kommunikationsavdelningar etc.

Organisationsidén bygger ju på att alla medarbetare – genom klok ledning, styrning och kontroll –  ska fås att göra det som är bra för organisationen. Och det som är bra för organisationen kan utgöra ett hot mot rättsstatsvärden (i Sannerholms bok finns en del exempel).

Ambivalensen i regeringens förvaltningspolitik framträder tydligt i detta sammanhang.

Vissa delar av politiken värnar påtagligt myndighetsidealet. Politiken strävar exempelvis efter att motverka korruption, att öka den tillitsbaserade styrningen, att stimulera vikten av samordning och att på olika sätt upprätta ett tjänstemannaideal.

Samtidigt undergrävs myndighetsidealet av andra delar av politiken. Försöken att stärka ekonomivärdena med hjälp av mål- och resultatstyrning, intern styrning och kontroll, redovisning etc. bidrar till att skapa en organisationsidentitet hos myndigheterna.

En del av förvaltningspolitiken propagerar aktivt för organisationsidéer, samtidigt som en annan del av politiken försöker hantera konsekvenserna av att organisationsidéerna har blivit såpass starka.

Det vore måhända att gå för långt att säga att en del av förvaltningspolitiken hotar rättsstaten samtidigt som en annan del försöker värna den, men nog är tvetydigheten intressant.

Båda dessa inriktningar ryms också inom ett och samma departement. Fragmentering och särkoppling är uppenbarligen användbara begrepp för den som vill förstå sig på Regeringskansliet.

 

Det här inlägget postades i Forskning, Politik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s