Upsala Nya Tidning – lokalpressen i Uppsala – rasar.

Partierna (s), (l) och (v), som tillsammans har majoritet i kommunstyrelsen, har beslutat att sätta ner foten i frågan om lokalisering av stadens konstmuseum.

Diskussionerna om muséets lokalisering har pågått i decennier, men nu ska långbänken (enligt kommunens ledning) forslas bort.

Förslaget är att gå vidare i processen med att förlägga muséet till Uppsala Slott. Där ligger det också idag, men nu ska det byggas om och snyggas till.

En annan möjlig lokalisering som har diskuterats under senare tid är till en lokal som kallas Kaniken och som ligger lite mer centralt i Uppsala, vid Fyrisån. Slottet ligger heller inte särskilt perifert, men allt är ju relativt.

Känslorna svallar, åtminstone enligt UNT. Jag är oklar över hur mycket de svallar bland Uppsalabor i gemen.

En före detta kulturchef på UNT klagar på att man måste ”hålla till godo med halvmesyren/provisoriet Slottet, en otillgänglig försvarsbyggnad med i sammanhanget icke fungerande arkitektur”.

På ledarplats talar chefredaktör Johan Rudström om att beslutet har fattats ”under närmast kuppartade former”, vilket måste sägas vara ett tvivelaktigt påstående.

En majoritet i kommunstyrelsen vill gå vidare med Slottet och beslutet kommer i sinom tid att komma till fullmäktige. Rudström har en ganska svag definition av vad som kännetecknar en kupp.

Jag försöker känna efter vad jag själv tycker i lokaliseringsfrågan, men det vill sig inte riktigt.

Visst vore det fint att kunna slinka in på ett konstmuseum när man går längs Fyrisån (särskilt om muséet får ett bra fik), men jag skulle nog också kunna hålla tillgodo med ”halvmesyren”, dvs. slottet.

Ekonomen i mig skulle vilja veta vad de båda alternativen kostar.

Det finns nog en del som talar för att frågan ännu inte är slutgiltigt avgjord.

Lärdomarna från forskning om komplexa beslutsprocesser är att kritikerna sannolikt kommer att kunna ”öppna” processen igen, exempelvis genom att lansera nya (eller nygamla) alternativ.

Det blir måhända läge att bära fram långbänken igen.