Granskad av UKÄ

Jag föreläste i veckan för Universitetskanslersämbetet (UKÄ) om boken Granskningssamhället.

Att föreläsa om granskning på UKÄ kan ungefär liknas vid att starta en diskussion om Foucault och Bourdieu på en filosofisk institution.

Granskning är nämligen vad de håller på med. Någonstans inser man att de nog vet lite mer om detta än en själv.

Numera granskar UKÄ i allt högre grad att lärosätena själva granskar kvaliteten i verksamheten.

Det är så mycken granskning ser ut numera. Man granskar sig själv och så finns det någon som granskar att granskningen sker i enlighet med lämplig regel (standard).

Alla universitetet och högskolor arbetar med att göra sig granskningsbara, för att komma väl ut när UKÄ ska granska ifall de sköter sig som granskare av sig själva.

Erfarenheterna från mitt eget lärosäte är att våra interna granskningar utförs på det sätt som vi tror att UKÄ skulle ha granskat (och så lägger vi gärna på lite ”extra allt”).

UKÄ är också granskade. I första hand av en europeisk kvalitetssäkringsorganisation (ENQA). ENQA ackrediterar kvalitetsgranskare inom högre utbildning. De undersöker ifall granskarna lever upp till de standarder som finns.

Sedan december 2020 är UKÄ åter medlem i ENQA, efter att under några år ha befunnits i onåd. Varför det blev så är en intressant historia. Den springande punkten var att myndigheten – tidigare – inte uppfattades som tillräckligt oberoende.

Hursomhelst beskrev jag under seminariet hur granskningen har utvecklats inom olika samhällssektorer från 1980-talet och fram till idag (alltså innehållet i boken), och förhoppningsvis fick UKÄ-folket något att spegla sig i och tänka på.

En extra bonus var att jag fick träffa Anders Söderholm (som numera är GD) i ett litet förmöte. Allt via zoom förstås. Anders och mina vägar korsas ibland. Jag minns exempelvis att vi en gång i tiden tillbringade en kväll på NHL-hockey i San José.

Sharks mötte Dallas Stars.

Jag har inget minne alls av av hur den matchen slutade. Däremot kommer jag ihåg att alla skärmar i arenan – när det inte hände något särskilt på isen – uppmanade åskådarna att skrika för full hals.

Jo, amerikaner är galna.

 

Detta inlägg publicerades i Forskning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s