Jerusalem är en stad att längta till.

Det kändes overkligt att gå där: genom Damaskusporten in i Gamla stan och genom de vindlande muslimska kvarteren.

Från taket på det österrikiska hospicet kunde man se ut över tempelberget (Haram al-Sharif), Klippdomen med dess förgyllda kupol och Al-Aksha moskén.

Turisterna som vandrade längs Via Dolorosa.

Det är några år sedan nu. Linnea (dottern) jobbade på en skola i Bethlehem. Vi firade julafton i Jesus födelsestad, men magin infann sig inte riktigt.

Först var det den där muren. Den löper runt Västbanken och då också mellan Bethlehem och Jerusalem.

Vi såg hur egendom demolerades och konfiskerades i östra Jerusalem.

Vi var i Hebron där israeliska bosättningar etablerats mitt inne i staden och palestinierna hade tvingats från den gamla stadskärnan.

Ingenstans var ockupationen lika tydlig som i Hebron.

Att idén om en tvåstatslösning har varit död sedan länge är uppenbart, när man ser den mängd bosättningar och bosättare (mer än en halv miljon) som nu finns på Västbanken och i Östra Jerusalem.

Förutsättningarna för en tvåstatslösning är helt enkelt bortbyggd, och olika lagar gäller nu för olika grupper av människor.

Det som nu tycks återstå är en enstatslösning där alla är medborgare med samma rättigheter (vilket Israel aldrig kommer att acceptera) eller något som ser ut som en apartheidstat.

Så länge de grundläggande villkoren ser ut som de gör kommer alltid gnistor av olika slag leda till att oroligheter flammar upp. Som nu igen …

Den israeliska staten bombar och dödar så många som den själv anser vara rimligt, och världen i övrigt har, tycks det, inget annat att erbjuda än förmaningar och tomma ord.

Sorgligt är det.

Det är sannerligen inte enbart den israeliska ledningen som är galen. Palestinierna förtjänar verkligen något bättre än Hamas och den korrupta ledningen i Ramallah.

Men – med det sagt – bör man inte glömma vem det är som ockuperar och vem det är som är under ockupation.