Mycket fin lördag i Uppsala. Ljuset håller på att komma tillbaka och vi tog en promenad ner på stan.

Vid slottet stannade vi till för att se Charlotte Gyllenhammars väldigt fina minnesmärke Dag. Det invigdes på FN-dagen i år och ska påminna om Dag Hammarskjölds livsgärning.

Konstverket har två delar: en är den lille pojken som bodde några år i Uppsala (hans pappa var ett tag landshövding och bodde i Slottet) och det andra generalsekreteraren Hammarskjöld på väg till Kongo 1960.

Pojken och statsmannen.

Vid sidan av Linné och Wennerberg är Hammarskjöld nog den Uppsalabo som är mest hyllad, åtminstone i kretsarna väster om ån.

Hammarskjöld hade många strängar på sin lyra. Han var framstående nationalekonom (delaktig i den så kallade Uppsalaskolan), ämbetsman, diplomat men också -. vilket man ofta glömmer – ledamot i Svenska Akademien.

Och så blev han 1953 – som en kompromisskandidat – FN:s andre generalsekreterare. Efter sin död fick han postumt Nobels fredspris.

Det sägs för att Hammarskjöld längtade tillbaka till Uppsala … kanske till och med att – som sin pappa – få vara landshövding på slottet.

Nu är han i alla fall tillbaka, om än stående i brons. Och det är väl som han skrev i boken Vägmärken: ”… den längsta resan är resan inåt”.

Vi fortsatte sedan ner på stan och gjorde sånt som man måste någon vecka innan jul. Bland annat testade vi ett hyfsat nytt fik på Bredgränd (Uno). Kan rekommenderas.