Vi masade oss iväg på bio igår kväll.

Har en svensk film blivit Oscarsnominerad i tre klasser – bästa film, bästa regi och bästa originalmanus – bör den väl vara något utöver det vanliga.

A Triangle of Sadness, regisserad av Ruben Östlund.

Vi följer ett vackert ungt par, en kvinnlig influencer och en manlig modell, i tre olika sammanhang: under ett restaurangbesök, på en lyxyacht och som skeppsbrutna. Det blir en slags triangulerad deppighet.

Östlunds film driver med och kritiserar olika företeelser i samhället: ytlighet, cynism, ojämlikhet, hierarkier och kapitalismen. Att några få människors lyxliv betalas av andra människors slavliknande jobb.

Man blir inte så överraskad av intrigen, och precis som det har skrivits i pressen är det lätt att äcklas av spyorna under den så kallade kaptensmiddagen på båten.

Snyggt hantverk är det i alla fall. Välspelat, med många utmärkta rolltolkningar, bland annat Woody Harrelson som marxistisk (försupen) kapten.

Särskilt kul att se Henrik Dorsin som valhänt och bortkommen nyrik (han har tjänat sin förmögenhet på att skriva kod).

Dråpligt humoristiskt ibland… man skrattar gott åt de korkade rikingarna. Pengar spelar dock inte så stor roll när deras värld går under.

I Robinsonlivet är det annat än köpkraft som gäller: att kunna göra upp eld och fixa käk.

Det finns inga riktigt sympatiska (eller empatiska) karaktärer … även de tidigare förtryckta tar på sig rollen som förtryckare när tillfälle ges.

Ingen verklig kärlek finns, knappast någon sann kommunikation, få goda människor och svaga utsikter att något ska bli bättre. Och så tycker man lite synd om nästan allihopa.

Filmen är lite för lång men visst är det sevärt och ofta absurt roligt. Som samhällskritik är det dock lite torftigt. Betyg: 3.5 på en femgradig skala.