Så kom den då igen: Nordic Brands undersökning om myndigheters anseende hos det svenska folket. Stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter idag.
Och med kommentarer av allehanda slag, t.ex denna från VD:n för företaget Nordic Brands: ”Vi ser en allmän trend att medborgarna blir alltmer cyniska”.
Nordic Brands eget anseende bygger i hög grad på att företaget är delägt av Stockholms Universitet. Det framgår i all dess kommunikation.
Men för den som är intresserad av hur Nordic Brands har kommit fram till sina resultat finns inget att hämta. De säger sig den här gången ha gjort 8000 intervjuer, men jag har aldrig sett någon studie redovisad som gör det möjligt att bedöma kvaliteten.
För ett par år sedan gjorde jag lite efterforskningar om det var möjligt att få läsa den då åberopade studien. Nordic Brands ledning meddelade mig då per mail att:
”Vi har ännu inte satt ihop en rapport av studien utan bara tagit fram vissa key findings som vi presenterade för pressen. Det är också så att bara en del av studien är publik och en del är för köpande kunder.”
Jag kontaktade också journalisten på Sveriges Radio som hade skrivit om studien och fick beskedet att SR då exklusivt hade fått en sammanställning av resultaten ”… någon dag innan undersökningen skulle publiceras”.
När jag berättade att någon studie inte hade publicerats, svarade hon att: ”Vi har som policy att inte uppmärksamma studier som görs via webbpaneler, men här tyckte vi att metoden och svarsfrekvensen dög …”.
Sveriges Radios journalist avslutade sitt mail med att säga att ” … och när SU (Stockholms universitet) är delägare får det tas som någon typ av garanti.”
Tja, det verkar inte så.
Det finns mycket att säga om undersökningar av det här slaget. För det första är det som mäts mindre förtroende för myndigheten än förtroende för politiken. Det som mäts är helt enkelt något annat än det som man säger sig mäta.
För det andra lockar mätningarna förmodligen fram attityder som inte finns. De som tillfrågas har sällan någon relation till myndigheterna, och svarar förmodligen utifrån en allmän uppfattning som i hög grad kan vara påverkad just av mätningar av det här slaget.
För det tredje riskerar vi att det – som en följd av mätningarna – sätts igång försök att påverka hur människor svarar på mätinstitutens frågor. Genom att på olika sätt utveckla sitt ”varumärke” kan myndigheter klättra på listan.
Myndighetschefer kanske börjar tro att det är enklare att klättra på rankinglistan genom att förbättra sin marknadsföring, än genom att förändra sin verksamhet.
Mest allvarligt är att mätningarna trivialiserar sådant som är viktigt: myndigheters professionalitet och kvalitet.
Att företag vill mäta är lätt att förstå. Att delar av media okritiskt hakar på kanske inte förvånar. Men man kan undra över varför akademin år efter år bidrar till att legitimera den här verksamheten.
Blyerts och blad 