Blyerts och blad

Vid Fyristorg – på åns västra sida – ligger Hambergs Fisk.

Vi brukar ganska ofta gå dit och äta lunch. Det är för det mesta trångt och lite stimmigt, men maten är superb.

Vi har testat det mesta – torsk, röding och lax – och allt har varit gott.

Uppsalas godaste (och roligaste) lunch är ändå att ta husets delikatesstallrik, modell större.

Då får man smakbitar av alla förrätter. Nio små delikata sådana. Utsökt gott  – om man så vill – med ett glas Chablis.

Senast när vi hade anledning att middagsfira blev det Hambergs skaldjursplatå. Till förrätt: ostron från Marennes.

Så här skriver Lonely Planet om Hambergs: ”Let the aromas of dill and the faint though not off-putting smell of fresh fish entice you into this excellent riverfront seafood restaurant.”

Den omtalade floden (”riverfront”) är förstås … Fyrisån.

Några minuters promenad hemifrån, och så är jag ute på landet.

Hågadalen är ett stort friluftsområde, lämpligt för joggande och skidåkning.

Nu håller jag inte på med sånt, men det funkar också bra för promenader.

Favorit är att gå från Ekeby västerut, längs det som en gång var banvall för järnvägen till Enköping.

Då kan det – när man passerar över Hågaån en klar morgon  –  se så fint ut som det gör på bilden.

Den som vill kan klättra på Hågahögen (jag har tidigare skrivit om den här) och kanske  promenera bort till Håga by och köpa ekologiskt och klimatsmart.

Det finns också en orienteringsklubb vars medlemmar kutar runt i naturreservatet. Vad tror ni att den heter?

OK Linné, förstås. Vi är ju i Uppsala.

Jag bodde i stadsdelen Svartbäcken under mina första fem levnadsår.

Här lärde jag mig läsa och jag fick upp intresset för fotboll på gräsplätten i hörnet vid Egilsgatan och Styrbjörnsgatan.

Mamma och pappa hade flyttat till Uppsala 1945. De hade gift sig när kriget hade tagit slut. De kom båda från trakterna runt Linköping, och de kom att trivas väldigt bra i Uppsala.

Pappa jobbade på flygflottiljen (F 16) och mamma – när hon inte var hemma med barn – på Nymans skofabrik (Sko-Lasse).

Stor hade glädjen varit när de kunde flytta in i en modern lägenhet på Svartbäcksgatan. Det var 1946. Det bästa de visste var annars att cykla till skogarna i Ärentuna för att plocka bär.

Jag brukar ibland promenera förbi de här kvarteren i Svartbäcken (i helgen gjorde jag det tillsammans med brorsan), och det är fint. Typiska 40-talshus.

Måhända är en smula nostalgi inblandad när Svartbäcken placerar sig som nummer 7 bland Uppsalas attraktioner.

Det var längesedan som jag hade en riktig lokaltidning, men i Uppsala dimper numera en sådan ner på farstugolvet varje morgon (tillsammans med DN).

Legendariske chefredaktören Axel ”Koftan” Johanssons bestämde en gång i tiden att Upsala Nya Tidning (UNT) skulle redigeras i liberal och inte i ”… förbudistisk, frireligiös eller socialdemokratisk anda”.

”Koftan” (som också satsade en del pengar i tidningen) var alltså inte mot buddhism, men han gillade inte förbud.

Såvida det inte gällde förbud att redigera sin tidning i socialdemokratisk anda.

När jag under många år bodde i Botkyrka, fanns det ingen tidning som berättade om lokal politik, eller om den lokala sporten (när IFK Tumba spelade elitseriehandboll mot Ystad och RIK tvingades jag läsa om matcherna i Ystads Allehanda och GP).

I UNT kan man – som sig bör i riktiga lokaltidningar – läsa om stort som smått.

I gårdagens tidning fick jag exempelvis veta att boende på Tiundagatan retar sig på vattenpölarna, och att Almtunas hockeyspelare försöker undvika stress.

Självklart förtjänar UNT sin plats på tio-i-topp-listan.