Blyerts och blad

Richard Swartz skrev nyligen i DN om värdet av att vara realist, och att inte hänge sig åt illusionsmakeri.

Insikten hade nu kommit i kapp oss, menade han, att vi inte kan vara någon humanitär stormakt.

I Sverige har man länge varit verksam i det godas tjänst, skrev Swartz. Vi ägnar oss åt att “ … stifta fred, rädda klimatet, tigrar och regnskogar, att ta emot världens förföljda och fattiga när vi inte läxar upp saudiaraber, ännu försänkta i medeltida mörker …”

Att påpeka omöjligheten i allt detta i Sverige, skrev Swartz, “ … bär nästan illviljans och småskurenhetens prägel.”

Innebörden i Swartz resonemang är att vi som kollektiv inte ska tro att vi är något.

Jag känner igen det där. Sådana resonemang har jag hört så länge jag kan minnas.

Det var naivt att protestera mot Vietnamkriget, stödja befrielserörelser, prata om nedrustning, ha en generös biståndspolitik och att välkomna flyktingar från alla världens hörn.

Realister har också pekat på blåögdheten i att tro att det går att bygga en välfärdsstat, som utjämnar mellan olika grupper i samhället. Den ofantliga sektorn skulle, sades det, förlama företagsamheten, och medborgarna skulle beskattas till döds.

Men så blev det ju inte.

Trots allt större (och oroande) revor i välfärdsbygget, lever vi i ett någorlunda anständigt samhälle. Om vi ska fortsätta att göra det beror i hög grad på vår förmåga att organisera (och finansiera) välfärden på ett klokt sätt.

Visst är det nödvändigt nu att andra EU-länder tar emot fler asylsökande. Men vi kan  ändå vara stolta över att så många – trots kylan och mörkret – väljer att försöka komma hit.

Kanske beror vår attraktivitet till en del på att vi har haft en naiv tro på att det går att skapa ett bättre samhälle.

Välvilja, visioner och optimism utgör nog en bättre grund för att skapa ett anständigt samhälle, än illvilja, småskurenhet och svartsyn.