Den utmärkta, lokala Coop-butiken – bara 3 minuters promenadväg hemifrån – har fått en ansiktslyftning. Det var invigning idag.
Jag tillhör de konsumenter som hellre handlar lite dyrare på Konsum än lite billigare någonannanstans.
Det är en princip som jag kostar på mig.
Förklaringen finns i historien. Pappa var aktiv i den kooperativa rörelsen och brorsan jobbade på Domus i Norrköping. Han såg också till att jag kunde tjäna lite pengar där under ferierna.
Några lyckliga somrar hade jag ansvar för skivavdelningen. Det var kul, men också lite jobbigt.
Jag såg till att Domus hade ett excellent utbud av brittisk och amerikansk progressiv rock och svensk progg: Blå Tåget, Träd, Gräs och Stenar, Turid och sånt. Jag får väl erkänna att det inte var någon strykande åtgång på något av detta.
Det som sålde var istället Gilbert O’Sullivan, Middle of the Road, Cool Candys och James Last orkester (jodå, vi hade det också). Sånt där kan man tänka på.
Det går hursomhelst en tydlig linje från varuhuset där jag (motvilligt) slog in Gilbert O’Sullivan-skivor under julrushen, till den lokala Coop-butiken nere på hörnet.
Jag kommer att handla där framöver, även om kaffet kan vara lite dyrare än på ICA.
Blyerts och blad 
Vilka härliga minnen du väcker. Jag kommer ihåg ett tillfälle mär jag ersatte dig i skivavdelningen när en äldre dam kom in och frågade efter en skiva med Hylbert Sylwan. Hade aldrig hört talas om artisten, men prövade mig fram. Med tanke på hennes ålder föreslog jag Jules Vern (har glömt namn och rätt stavning). Efter fler förslag, som alla avfärdades kom jag med det förlösande Gilbert O’Sullivan vilket fick damen att ge mig ett uppmuntrande tilltal när jag samtidigt nynnade på hans stora hit, Matremony.
GillaGilla
Ha ha, jag kommer ihåg det där. En jul var det två O’Sullivan-skivor som sålde mest. Jag slog innan varuhuset öppnade in en hel hög med dessa båda i julklappspaket, så att det skulle gå fort när kunderna väl dök upp. För resten, den där ”äldre damen” var förmodligen inte äldre än 45.
GillaGilla