Idag var vi ute och gick i Uppsala. Min födelsestad. Jag döptes i Mikaelskapellet, av regementspastorn på flygflottiljen har det sagts. Brorsan hade när han föddes fyra år tidigare döpts i Domkyrkan, så han fick en pampigare entré i livet.

Bodde i Svartbäcken. Vi spelade ofta fotboll. Jag låtsades en gång vara Agne Simonsson, tittade ner i gräset som jag på någon bild hade sett att han gjorde. Men fick mig en åthutning av storebrorsan som sa åt mig att inte göra mig till.

Han hade mer användning för mig när jag mot betalning (till honom) rabblade det brasilianska VM-laget i fotboll. Jag kan det fortfarande: Gilmar, Djalma Santos, Nilton Santos, Zito, Bellini, Orlando, Garrincha, Didi, Vava, Pelé och Zagallo.

Vi gick från Eriksberg, genom Kåbo, förbi Botaniska (kunde se stenblocken från Skogstibble som ligger där sedan förra sommaren), nedför backen med bokträden vid sidan av Slottet, förbi Svandammen och ner på stan.

Dramat i Paris är över. Lättnad. Igår på Aktuellt-nyheterna sa en intervjuad svensktalande journalist från Le Figaro att det pågår ett religionskrig. Nej, det gör det inte. Avskyvärda mord begicks i religionens namn. Långt borta men ändå så nära.

Pappa var flygmekaniker på F 16. Mamma arbetade på Hästens skofabrik, och var hemma med barnen. Universitetsstaden Uppsala var en främmande värld för dem. De tyckte allra bäst om att cykla till skogarna runt Ärentuna och plocka bär. Jag var fem år när vi flyttade från Uppsala.

På vägen tillbaka från stan gick vi förbi Helga Trefaldighetskyrka. Enligt min mamma är det den allra finaste kyrkan i Uppsala, och jag kan inte annat än att hålla med.

På hemvägen började det snöa.