Lite Verdi blev det på söndagseftermiddagen: La Traviata på Folkoperan. Inte riktigt min musik.

Normkritiskt och naket, hade det sagts. Men det var mest effektsökeri, och en påtagligt sedesam nakenhet.

Det sjöngs i alla fall vackert och den för publiken osynliga orkestern spelade utmärkt.

Hela sista akten är en enda lång dödskamp för huvudpersonen Violetta, så det var inte utan att jag fruktade att resten av dagen också skulle sluta i moll.

Men inte då …