Jag var i Hebron för några år sedan, och det var en sorglig upplevelse.

Hebron är den största staden på den ockuperade Västbanken, och en helig stad för islam, judendom och kristendom. Patriarkernas stad.

Det finns israeliska bosättningar mitt inne i staden, vilket har tvingat bort palestinier från den gamla stadskärnan.

Jag var där på en bussresa från Jerusalem arrangerad av Breaking the Silence, en organisation av israeliska krigsveteraner som vill berätta för sina landsmän om vad som egentligen äger rum på de ockuperade områdena.

Nyligen berättade organisationen på sin Facebook-sida om Hashem al-Azzehs död (läs här): en fredsaktivist från Hebron. Min dotter har träffat honom och berättat om hans öppna hjärta.

Trots trakasserier från bosättare och israelisk militär hade al-Azzeh vägrat att flytta från sitt hem.

Tidigare den här veckan behövde han akut vård för sitt hjärta men vägspärrar och andra hinder som är skapade för att skydda bosättarna (som finns där illegalt), gjorde att han inte hann komma till sjukhuset i tid.

Ockupationens olycksbådande logik är nog ingenstans så tydlig som i och runt Hebron.

Jag minns att jag – då när jag var där – frågade en av de guidande israeliska soldaterna om han såg någon väg ut ur konflikten. Han suckade lite, tittade på mig och sa sorgset: ”Jag vet inte, men det är i alla fall inte det här.”