Precis när jag höll på att läsa Noréns självbiografi publicerade Kerstins Ekman ett inlägg i DN om författaren som alkemist, som kändes som en slags kommentar till alla Norénare.

Där säger hon till en fiktiv författare: ”För guds skull: hitta på! Hitta på något åt mig att arbeta med! Jag vill inte fastna i din egosump. Du ska inte bli en autosugare. För då vill jag inte ha med dig att göra.”

Det är tredje delen i Lars Noréns dagboksserie som blev Augustnominerad i år. Oändliga flöden av text. 1600 sidor, vilket ändå är lite mindre än del 2 som hade över 2000.

Jag har inte läst de första dagböckerna, men förstått att de har utgjort obligatorisk läsning för många i hufvudstadens kulturella salonger. Om inte annat så för att se ifall de själva är omnämnda, och på vilket sätt.

Vad ska man säga? Visst kan människan skriva och visst finns det tänkvärdheter, men det är långa transportsträckor mellan guldkornen.

Beundrande skriver han någonstans att ”… minsta uppgift, minsta anteckning från Kafka finns bevarad och samlad. Nu har man också gett ut en volym som består av meningar som han själv har strukit.”. Jojo.

Han lyckas med att dramatisera sitt liv. Han ger dagböckerna pregnanta titlar: Arbete (del 1); Avsked (del 2) och Ålderdom (del 3). Den fjärde dagboken ska tydligen heta Död.

Det är fina skildringar av relationen till yngsta dottern (som är i förskoleåldern), men man kan ju undra vad hon i framtiden kommer att tycka om att få sin barndom skildrad på det här sättet (något som också författaren undrar då och då).

Norén läser ständigt. Han har sina favoriter: Heidegger, Rilke, Gadamer, Celan, Hölderlin och några andra. Medvetet har han avstått från andra: Homeros, Borges, Tolstoj, Philip Roth, Naipaul etc.

På många sätt är det ett ganska instängt liv som beskrivs. Lite sorgligt. Såhär skriver han om döden:

”Hur mycket dikt blir inte till av fruktan för att inte längre existera. Jag bryr mig inte om vad man anser vara viktigt idag, och jag förstår att man inte heller intresserar sig för mig och min verksamhet. Allrahelst som jag döljer den.”

Jag tolkar ändå hela projektet som att Norén menar att den egna vardagens vedermödor (egosumpen skulle Ekman kanske säga)  är angelägna att föreviga. Och så kanske det är.

Det finns säkert många litteraturvetare som ingenting hellre vill än att n-vivoisera de Norénska bokstävlarna.

Men vi andra förtjänar nog lite bättre.

Leif Zern har skrivit träffande om dagböckerna att: ”Förr anklagades litteraturforskarna för att rota i författarnas tvättnotor. I dag är det författarna själva som auktionerar ut sitt lortiga linne till högstbjudande.”

PS  Jag klarade inte att ta mig igenom allt … läste några hundra sidor, skummade ytterligare ett par och slutade sedan. Så jag kan ha missat något.