Samtidigt som ett elakt och oberäkneligt virus håller sitt grepp om världen och president Trump dagligen visar att han inte är mogen sitt ämbete, släpper Dylan en låt om mordet 1963 på president Kennedy.

Murder most foul är en 17 minuter lång besvärjelse över tillståndet i nationen efter Kennedys död. Bäst är att lyssna i hörlurar och samtidigt följa med i texten.

Lite T.S. Eliot-känsla. Det är den vanliga historien om att något har spruckit och gått förlorat. Men det är mästerligt och mäktigt.

Mitt i någonstans sjunger Dylan att presidentens kropp undersöktes av vetenskapen: ”They mutilated his body, and they took out his brain/What more could they do?/They piled on the pain/But his soul’s not there where it was supposed to be at/For the last fifty years they’ve been searchin’ for that”.

Kennedys ande svävar sedan över resten av låten (och tillvaron). I en lång passage låter berättaren (Dylan) en känd amerikansk discjockey – Wolfman Jack – spela låtar: ”Play me a song, Mr Wolfman Jack …/Play Etta James, too/ Play I´d rather go blind …”. Det är jazz, soul, country och klassisk musik som efterfrågas, och i en salig blandning.

Titeln då, Murder most foul, varifrån kommer den? Gamle Will förstås. Vålnaden (som är Hamlets döde far) berättar i första akten av pjäsen för sin son om sin egen död (och att den måste hämnas): ”Murder most foul, as in the best it is. But this most foul, strange and unnatural.”.

Liksom Hamlet var mordet på Kennedy en tragedi. Och – i Dylans konspiratoriska tolkning – en tragedi som lever vidare. ”Grymt mord, som ock i bästa fall det är/Men grymmast här, mest sällsamt onaturligt”, som det heter i Per Hallströms svenska översättning.

Dylan har under senare år rört sig mot the “American Songbook” (precis som Johnny Cash gjorde). Och den låtskatt som finns där är ju också bekant för alla oss som har lyssnat på sådana som Stan Getz, Don Henley och Stevie Nicks (alla nämnda i låten tillsammans med många andra).

Så här slutar Murder most foul:

”Play “Love Me or Leave Me,” by the great Bud Powell,
Play “The Blood-Stained Banner,” play “Murder Most Foul.”

Man bör veta att Bud Powell var en jazzpianist och att sydstatsflaggan brukar kallas Blood-Stained Banner (det senare kanske säger något om vilka Dylan tror låg bakom mordet).