Jag tillbringade en hel massa somrar i Enquistland. Vi bodde i Ragvaldsträsk, och passerade ofta genom Hjoggböle (som är nästgårds) på väg mot Falmark, Sjöbotten eller något annat ställe.

Thyra visade vägen. Hon hade järnkoll på vem som var vem, som bodde var, och hur släktbanden i trakten såg ut. När vi passerade Hjoggböle pekade hon ut det gröna huset där Enquists bodde.

Innan jag först kom till den här delen av landet (omlandet till Skellefteå), hade jag läst några av Enquists tidiga böcker: Legionärerna och Sekonden (och, vill jag minnas, reportageboken från OS 1972, Katedralen i Munchen).

Musikanternas uttåg, som kom 1978, är fantastisk (både sorglig och rolig). Den handlar bl.a. om agitator Elmblad som kom söderifrån och som hade masken ”deri månnom” … förklaringen till detta beteende var enligt pojken Nicanor i boken: ”Han jer stockholmar”.

Det var ju jag också – stockholmar – däruppe med Thyra och Sven, Jan Erik och Karin, Ingalill och n’Göran … och alla de andra. Det var minnesvärda somrar, om än lite vanskligt ibland med det dialektala. Vad betydde det att ett barn var flännut eller att någon drööktes?

Fast när Enquist skrev att Burträskarna icke vore riktigt navlade, då fattade man ju exakt vad han menade.

Något år in på 1990-talet kom Kapten Nemos bibliotek som nog är Enquists bästa bok … om de två barnen som förväxlades på sjukstugan i Bure (en sann historia). Det är en mörk och tragisk historia från Enquistland … berättad med ett förunderligt vackert språk.

Bokens berättare har Kapten Nemo (Jules Vernes figur) som ”välgörare”, och Nemo (fantasin) får en sådan viktig roll eftersom människosonen tyvärr inte hade tid. Enquist skriver i Kapten Nemos bibliotek – som så ofta – om solidariteten med de allra mest utsatta.

P O Enquist har alltid funnits där i mitt vuxna liv: som författare, journalist och dramatiker. En gång satt jag mittemot honom i T-banan. Vi hade båda sett en (ganska hopplös) pjäs på Dramaten.

Jag intervjuade en gång Gunilla Thorgren, hans fru, om kulturpolitik (hon hade varit statssekreterare åt minister Ulvskog). Jag borde kanske också ha bytt några ord med herr Enquist. Han var ju ledamot i den kulturutredning som lade grunden till 1974-års sägenomspunna kulturpolitik.

Nu är han borta – folkskolelärarinnan Majas pojke från Hjoggböle – men vilken resa han gjorde.