Adam Zagajewski är död. Polsk poet. Född 1945 i Lwów, dvs. det som nu är Lviv och ligger i Ukraina.

Det finns ett sätt att förhålla sig till världen hos en del polska poeter – främst Szymborska men också Herbert och Zagajevski – som jag sedan 1980-talet har fascinerats av.

I deras poesi finns en slags motsägelsefull kraft … både känsla och förnuft. Den märks exempelvis i Zagajewskis Ode till mångfalden. Dikten finns i en samling med samma namn som jag idag letade fram ur bokhyllan (jag kan nog ha fått boken av Barbara).

Så här börjar dikten:

”Jag förstår inte allt och är rentav

glad att världen likt en orolig

ocean överstiger min förmåga

att förstå innebörden av vattnet, regnet …”

Lars Kleberg, litteraturvetaren, beskrev en gång Zagajewskis metod som paradoxal. Såväl det intellektuella som det sinnligt måleriska märks i diktens vackra avslutning.

Lyssna bara:

”… Kvinnan som inte är här skriver långa

brev och längtan sväller som

vallmofrön; den bronsgula papyrusen

i det egyptiska muséet är infärgad av samma

längtan, några tusen år

äldre, oförstörbar och oförstörd.

Kärleksbrev hamnar alltid

till sist på museum, de nyfikna är

uthålligare än de älskande. Egot

andras girigt in luften, förnuftet

vaknar ur sin dagdröm, simmaren stiger upp

ur vattnet. En vacker kvinna poserar

för lyckan, männen försöker verka lite

modigare än de egentligen är,

det egyptiska muséet döljer inga mänskliga

svagheter. Att finnas till, få fortsätta att finnas till,

kanske genom att ta lega hos

någon av de kalla stjärnorna. Och ibland

håna den för att den är sval och hal

som grodan i dammen. Dikten växer på

motsägelsen men täcker den inte.”

Adam Zagajewski: Ode till mångfalden (översättning: Lars Kleberg, Norstedts 1985)