Seminarium idag på Södertörn om projektet Nya Karolinska, Solna (NKS).
Inget riktigt seminarium förstås.
Några kollegor till mig har, på uppdrag av Region Stockholm, studerat beslutsprocesserna.
Det finns flera intresanta delstudier att fördjupa sig i och nu finns det också en slutrapport: Megaprojektet Nya Karolinska Solna. Beslutsprocesserna bakom en sjukvårdsreform.
De som presenterade boken under seminariet var redaktörerna Göran Sundström, Maria Grafström och Martin Qvist. Sara Broström hade läst och kommenterade (alla fyra syns någonstans på bilden ovan).
Författarna talade om ”framgångssagans pris”, bland annat att demokratin blev lidande av det grupptänkande och den kraftfulla handlingsinriktning som (tidvis) fanns i NKS-projektet.
I boken finns en del förslag som syftar till att återskapa en balans mellan slutenhet och öppenhet. Viss slutenhet – alla kan inte alltid ha möjlighet att påverka – är nödvändig för att något överhuvudtaget ska hända. Öppenhet – alla måste åtminstone någon gång ha möjlighet att påverka – är nödvändig för att besluten ska uppfattas som legitima.
Boken avslutas med en del normativa rekommendationer om hur beslutsprocesser av detta slag bör organiseras.
Författarna föreslår rådgivande folkomröstningar (för att säkra en debatt i tidiga skeden av beslutsprocesserna), att det görs allsidiga utredningar, att det skapas en kraftfull extern revision och att staten tar på sig en tydligare roll i planeringen av megaprojekt.
Alla dessa förslag handlar om att öka öppenheten och att få in mer av alternativa och kritiska perspektiv i beslutsprocesserna. Sådant skulle verkligen ha behövts när det gäller NKS, kanske särskilt när det gäller finansieringsformen.
Man bör dock inte glömma att beslutsprocesser – ifall man verkligen vill att de ska resultera i att något genomförs – också förutsätter att det åtminstone under vissa perioder kan skapas viss slutenhet.
Blyerts och blad 