The Super League

En ny superliga i fotboll annonserades i förra veckan. 12 klubbar – eller åtminstone deras ägare – deklarerade att de ville ersätta Champions League med en egen serie.

Det handlade om pengar. De stora klubbarna ville hitta ett format där de skulle kunna tillskansa sig så stora intäkter som möjligt.

En stängd liga med de bästa lagen i världen, samtidigt som klubbarna spelade vidare i sina nationella ligor.

Det blev ingenting av med detta den här gången, men ingen kunde väl vara överraskad över initiativet.

De sex stora klubbarna i England (som var med bland de 12) styrs av kapitalstarka ägare som inte kunde bry sig mindre om tradition och supportar … så länge det inte påverkar intäkterna förstås.

Fotboll är big business.

Arsenal ägs av Stan Kroenke, en amerikansk miljardär. Man United av familjen Glazer (USA). Manchester City av Skheikh Mansour i Förenade Arabemiraten. Liverpool av amerikanska Fenway Sports Group. Tottenham av ENIC International, ett investmentbolag och Chelsea av en rysk oligark (Abramowich).

AC Milan ägs av en amerikansk hedgefond: Elliott Management Corporation. Inter ägs av kinesiska Suning Holdings och Juventus sedan länge av familjen Agnelli.

Medan Real Madrid och Barcelona är medlemsägda, ägs Atletico Madrid av en spansk affärsman (tidigare ägdes klubben av kinesiska Wanda). Superligan hade förstås också välkomnat Qatarägda PSG.

Framförallt de amerikanska ägarna ser sina klubbar som undervärderade, och såg en möjlighet att få den europeiska fotbollen att mer likna den amerikanska varianten (NFL).

Förslaget var – precis som gäller i NFL – att skapa en stängd liga med i princip samma lag varje säsong och där ingen skulle flyttas ned eller upp.

Stora pengar skulle rulla in till dessa klubbar på ett förutsägbart sätt.

Superligan blev inte av den här gången. Massiva protester från UEFA, andra klubbar, spelare och supportar satte stopp för initiativet. Albion rasade. När landet nu med stor möda hade lyckats lämna den europeiska gemenskapen, skulle då fotbollen – det allra heligaste – ansluta sig till en europeisk liga.

Man kan väl misstänka att Real Madrids frontfigur Florentino Pérez blev mäkta sur på de engelska klubbarna som – när den förväntade kritiken kom – omedelbart fegade ur.

Att få till stånd flera tävlingsmatcher mellan de allra bästa klubbarna i världen är en makalös affärsidé, så det kommer säkert nya liknande initiativ framöver.

Och som Horatius uttryckte det: He who is greedy is always in want.

Detta inlägg publicerades i Idrott, Politik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s