Flocken

IMG_1590Mycket kommer att skrivas om pandemihanteringen. Först ut är Johan Anderberg.

Anderberg har skrivit en berättelse om hur Sverige valde väg under pandemin. Boken heter Flocken.

Det är en slags reportagebok. Välskriven och initierad. Korta kapitel.

Så här ser Anderbergs storyline ut:

Flocken är en krets av personer – i och runt Folkhälsomyndigheten – som löpande försöker förstå vad som händer, för att kunna föreslå lämpliga åtgärder för att hantera viruset.

I flocken befinner sig några numera välkända personer i Sveriges offentlighet: Tegnell, Giesecke, Albert, Britton och några till.

Flocken lägger upp strategin för hur pandemin borde hanteras, och deras prioriteringar handlar inte om nedstängningar av samhällen.

Trots att inflytelserika media (DN och andra) propagerar för mer drakoniska åtgärder, litar regeringen på flocken.

Regeringen håller sig dock i bakgrunden. Inrikesminister Damberg bestämmer att myndigheterna löpande – vid pressträffar – ska kommunicera med allmänheten.

Gradvis blir de som stakar ut den svenska strategin mer och mer förvånade över att andra länder inte följer den konventionella kunskap som finns, utan stänger ner samhället.

Alla blir galna, utom vi och Storbritannien.

Borgfred råder. Det finns inte någon partipolitisk kritik av regeringens politik.

Efter stor uppmärksamhet kring en forskningsrapport från Imperial College stänger också Storbritannien ner. Nu är vi helt ensamma.

Internationellt framställs Sverige i allt högre grad som världsfrånvänt, som en experimentverkstad ledd av extremister.

Sverige får mycket negativ publicitet i stora välrenommerade tidskrifter i världen. I New York Times beskrivs Sverige som en pariastat.

Medieplattformar som Facebook censurerar i USA inlägg med påståenden, som i hög grad liknar sådana som ligger till grund för svensk politik.

Den internationella uppmärksamheten är enorm. Giesecke blir landets utrikesminister och Tegnell dess statschef.

Trycket hårdnar. Journalister driver på för att få begränsningar i mötesfrihet, demonstrationsfrihet etc. Jurister skriver att lagen tillåter hårdare tag, och om den inte gör det så bör den skrivas om.

”De ber om att bli fängslade”, skriver Anderberg.

Regeringen känner sig tvingad att bli mer aktiv också när det gäller åtgärder för att begränsa smittspridningen. Slutligen blir också vi galna.

Så ser berättelsen ut. Det mesta är välkänt, men Anderberg väver samman olika trådar på ett skickligt sätt.

Det är ett initierat reportage från en myndighet som hamnar i händelsernas centrum.

Anderberg avslutar berättelsen med någon slags utvärdering av den svenska vägen. Hanteringen får med beröm godkänt.

Flocken hade visserligen fel om en hel del (de trodde att immunitet skulle uppnås snabbare och att vaccinet skulle dröja längre), men rätt om ganska mycket annat.

Medborgarna tvingades inte till de enorma inskränkningar i frihet som skedde i många andra länder (länder som i de flesta fall inte klarade sig bättre än Sverige).

Framförallt pekar Anderberg avslutningsvis i boken på distinktionen mellan säkerhet och frihet.

Han citerar Benjamin Franklin: ”Those who would give up essential liberty, to purchase a little temporary safety, deserve neither liberty nor safety.”

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s