Idag är det namnsdag för Olof, mitt barnbarn nere i Malmö. Han heter Ingemar, precis som jag.

Ingen av oss skulle ha hetat det om det inte vore för min pappa.

Om han hade levt skulle han idag ha fyllt 100 år. Tänka sig … han föddes 1921. Samtidigt som demokratins genombrott.

Pappa blev 91 år. Han hade levt ett långt och innehållsrikt liv, men var fortfarande aktiv. Klar i tanken och med ett gott hjärta.

Sorgen och saknaden har hunnit lägga sig, men jag tänker ofta på honom. Och känner – en känsla som har förstärkts över åren – att det finns mycket av honom i mig. Vi hör samman.

Och för det är jag glad och tacksam.

Dagen till ära åkte jag till Norrköping. Storebrorsan och jag promenerade från stationen, längs södra promenaden, förbi Idrottsparken och genom de gamla kvarteren i Kneippen.

Vid minneslunden vid Borgsmo sken solen på det stora fläderträdet. Allt var stilla och rogivande.

Vi satt ett par timmar och pratade om mamma och pappa, barn, barnbarn … om livet, kärleken och – kanske lite grann – om fotboll.