”Lita inte på den som säger att tillit räcker som styrmedel”. Så påhittigt rubricerade Dagens Nyheter (DN) sin ledartext tidigare i veckan (14 juni).

Men vad är det som DN oroar sig över? Vem är det som säger att tillit räcker som styrmedel?

Det som DN drar sin lans för i ledaren visar sig vara NPM (New Public Management).

NPM är ett paraplybegrepp för många av de reformer som har genomsyrat offentlig sektor under några decennier och som bygger på marknads- och managementidéer.

Sådana reformer har påverkat – och ofta påtagligt förändrat – offentliga verksamheter som skola, äldrevård, hemtjänst, arbetsförmedling, polis etc.

NPM tar sig uttryck i mätningar av prestationer och kvalitet, krav på dokumentation, självvärderingar, granskningar och frekventa möten för att ta fram visioner, mål och strategier. Men också av att det skapas utrymme för konkurrens och vinstintressen.

Vi har – i spåren av detta – också fått många flera chefer, controllers, redovisare, revisorer, kommunikatörer och verksamhetsstrateger än tidigare.

Där är vi idag och det finns ganska lite som talar för att sakernas tillstånd håller på att förändras.

Visst finns kritik mot att skolor är aktiebolag, att skatter används till bonusar för chefer och att styrsystemen mest leder till ökad byråkrati, men kritiken har svårt att omvandlas till politiska reformer.

DN stämmer in i delar av en kritik som finns av NPM, men betonar samtidigt i ledartexten sin vördnad för hela idépaketet. Och slår på trumman för att det numera finns ett hot mot NPM.

DN argumenterar för att pendeln när det gäller styrning av verksamheter inom offentlig sektor håller på att svänga ”… för långt åt föreställningen att blind tillit räcker”.

Hotet som målas ut är de konsekvenser som följer av den så kallade tillitsreform som regeringen lanserade efter sitt tillträde 2014, och tydligen att några (oklart vilka) istället för dagens system skulle förespråka ”blind tillit”.

Det är förspråkarna för blind tillit som man inte ska lita på.

Det finns en del att anföra till detta. Måhända är det självklarheter:

• Tillit är och har alltid varit viktigt när det gäller att få verksamheter att fungera. Förklaringen till att verksamheter fungerar väl är ofta just sådant som förekomsten av förtroende och tillit.
• Det betyder inte att tillit skulle räcka som styrmedel. Regeringar har många olika möjligheter att styra – att organisera, utforma regler, utse ledning, fördela pengar, genom instruktioner och regleringsbrev etc. – men tillit och förtroende kan vara betydelsefullt som ett relationellt smörjmedel.
• Att NPM-idéerna skulle vara hotade av Tillitsreformen är ett närmast löjevväckande  påstående. Reformen har inspirerat förändringsarbete på sina håll, men har aldrig utmanat NPM-idéernas hegemoni. Inga av de metoder och tekniker som i staten är förknippade med NPM har tagits bort.

DN slåss mot väderkvarnar, och har i Tillitsreformen funnit en ”perfekt fiende” som gör att man inte behöver ifrågasätta sina egna föreställningar.

Att DN överhuvudtaget tar upp ämnet beror på att det nyligen har kommit en skrift ifrån Timbro i ämnet. Att Timbro försvarar NPM-idéer ligger dock så att säga i sakens natur. Det ligger nära till hands för en organisation vars syfte är att lobba för marknader.

DN citerar Timbroskriftens påståenden om att talet om tillit är grumligt och saknar evidens, och vill med detta måhända påskina att effektiviteten i de nu existerande NPM-märkta styr- och kontrollsystemen skulle vara evidensbaserad.

Det är anmärkningsvärt att DN helt bygger sin argumentation på det som påstås i Timbros bulletiner. Det finns ju granskningar av konsekvenserna av NPM som inte är så tillrättalagda som Timbros.

Christopher Hood är nog den störste auktoriteten inom fältet. Hood var den som myntade begreppet NPM, och han har tillsammans med Ruth Dixon gjort en metastudie av NPM-reformer i Storbritannien (A government that worked better and cost less?). Deras slutsats är att NPM-reformerna genomgående har resulterat i att verksamheterna har blivit lite sämre och att de har blivit lite dyrare.

De decennielånga försöken att i svenska staten införa mål- och resultatstyrning – ett av de viktigaste uttrycken för NPM i staten – har noggrant studerats av Göran Sundström (Stat på villovägar) och av den offentliga utredning som kallades Styrutredningen (SOU 2007:75, Att styra staten).

Där har det visats att reformerna förvandlade medel till mål. De teknokratiska uttryck som NPM-reformerandet kom att få stimulerade inte nytänkande, utan hade mest lett till en ökad byråkrati. Formulerandet av mål hade blivit viktigare än målen. Mätandet av resultat hade blivit viktigare än resultaten.

Man skulle önska att vi kunde få en mer fördomsfri och pragmatisk diskussion om det som fungerar och det som inte fungerar i NPM-paketet. Det är den diskussionen som Timbro och – som det verkar – DN:s ledarskribent inte är så intresserad av.

Det är som om vi skulle behöva välja mellan att antingen köra vidare med den styr- och kontrollapparat som vi har idag med alla dess dysfunktioner eller att låta bli att styra alls (blind tillit).

Men så ser inte valet ut.

NPM-hegemonin har kommit att stå i vägen för försöken att skapa ändamålsenliga verksamheter.

Vi skulle vara betjänta av en bred och mindre fördomsfull diskussion om vad som under de senaste decennierna har varit ändamålsenligt i reformerandet av offentliga verksamheter, och vad som inte har varit det.

Blind tillit är självfallet aldrig att rekommendera (i det har DN en poäng), men det gäller också när den riktas mot marknader och managementidéer.