Viss självkänsla hade han, Anders Zorn.

I helgen hade vi bokat biljetter till den stora Zornutställningen på Nationalmuseum.

En gång tidigare i livet (en utställning på Liljevalchs, tror jag) blev jag helt golvad av Anders Zorns skicklighet, och känslan var densamma nu.

Hans förmåga att i en målning fånga ett avgörande ögonblick eller att i ett porträtt teckna en människas personlighet, är helt enkelt makalös.

Emma Zorn ges också en betydande roll. Det sågs inte med blida ögon i den högtstående släkten Lamm när Emma skulle gifta sig med oäktningen från landet.

Emmas språkkunskaper och förmåga att organisera och skapa kontakter, blev ovärderliga under Zorns resande, och under hela hans karriär.

Hon var också starkt bidragande till att efter makens död ta ansvar för konstnärens eftermäle, bland annat genom tillkomsten av Zornmuséet i Mora.

Det är en generös utställning, men välgjorda små berättande texter. Mycket sevärt.

I och med att Folkhälsomyndighetens restriktioner fortfarande gäller var det också välgörande glest med besökare … också i muséets excellenta fik och matsal.