Opretentiöst, nedtonat och ogulligt

IMG_4241What’s in a name, som den gamle barden uttryckte det.

Den kanadensisk-amerikanska gruppen hade åkt på konsertturnéer med Bob Dylan, och nu ställt samman sitt första album.

Det var det dags att bestämma sig för under vilket namn som de skulle bli stora på egen hand.

Det blev The Band … det var opretentiöst, nedtonat och ogulligt. Precis som musiken.

Jag kommer ihåg när den där första skivan kom: Music from Big Pink (med låtar som The Weight och To Kingdom Come). Big Pink kallades huset i Woodstock som the Band hade gjort till sitt hem.

Richard Manuel sjöng de flesta låtarna och Robbie Robertson skrev de flesta. Såväl Manuel, Robertson som Levon Helm var utmärkta sångare.

I filmen Once were brothers – regisserad av Martin Scorsese – som kom för ett par år sedan berättas historien om The Band, framförallt ur Robertsons perspektiv.

Mycket sevärt. En kul grej är att Clapton (ni vet Eric ”Slowhand”) var så imponerad av musikerna att han åkte upp till Big Pink och undrade om han fick vara med som kompgitarrist.

IMG_4232Annars känns historien om The Band som en ofta berättad historia. Medlemmarna var som bröder, men efterhand började det knaka i fogarna.

Och i hög grad var den en följd av missbruk av alkohol, andra droger och psykisk ohälsa.

Robertson kom efterhand att bli den som skrev alla låtar, och – om man får tro filmens narrativ – berodde det i hög grad på att han var den som hade en smula ordning på sitt privata liv.

Music from Big Pink kom 1968 och The Bands legendariska avskedskonsert The Last Waltz (också filmad av Scorsese) ägde rum i San Fransisco 1976. Clapton var där och Dylan, Neil Young, Van Morrison, Joni Mitchell, Muddy Waters och många andra.

Under några få år i slutet av 1960- och början av 1970-talet spelade The Band in en handfull excellenta LP-skivor. Därtill en dubbel-LP Rock of Ages, som ofta snurrade på skivtallriken i mitt hem.

”The story of the Band was a beautiful thing. It was so beautiful it went up in flames”, enligt Robertson i filmen.

So it goes, som Kurt Vonnegut Jr. brukade säga.

Som sagt, sevärd film. Men ännu bättre är förstås att lyssna, kanske särskilt på albumet The Band (1969) och Rock of Ages (1972).

Detta inlägg publicerades i Kultur. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s