Snart ska ansvar utkrävas. Senfärdighet har kännetecknat pelargonhanteringen här hemma.

Pelargonerna på baksidan ska förpassas till garaget över vintern. Där brukar de sedan glömmas bort ända till i april.

I april brukar de tas de ut ur garaget, klippas ner och sedan blommar de igen fint framåt juli och augusti.

Men nu har de blivit kvar på uteplatsen.

Att fixa pelargonerna har funnits med i planen flera helger i rad, men det har brustit i implementeringen av de vällovliga intentionerna.

Annat har varje helg setts som mer akut, t.ex. att gå på stan och fika. Att jag har gått och hostat och nyst i ett par veckor har också gjort sitt till.

Kanske kan man också säga att vi prioriterade nedtagningen av den stora honungsrosen. Det kan diskuteras om det var så klokt. Samordningen av aktiviteter har hursomhelst inte fungerat på ett tillfredställande sätt.

Tröghet kännetecknar pelargonhanteringen. Planer genomförs inte. Trots tydliga mål har det brustit i genomförandet. Det har saknats ledarskap.

Man kan nog nästan tala om ett haveri.

Jag argumenterar här hemma för att pelargonerna klarar nutidens  oktobertemperaturer, och att de – även om de tas in i november – kommer att blomma ymnigt nästa sommar.

Men kanske kommer sådana argument inte att falla i god jord, när det framöver ska kungöras vem som är ansvarig för senfärdigheten.

Jag misstänker att granskningen kommer att visa att vi behöver se över våra rutiner, göra planer och mål tydliga … kanske till och med rekommendera att vi ser över vår organisation och vårt ledarskap.