Oj, vad konstigt det kändes.

Jag blev just intervjuad som kandidat till ett förtroendeuppdrag (via zoom).

Först fick jag berätta lite om mig själv och min professionella bakgrund. Det blev en slags sammanfattning av cirka 40 år i akademins tjänst.

Det gick ok.

Sedan fick jag frågan om jag skulle ha utrymme att prioritera uppdraget under några år framöver.

Jag kommer (förstås) att fortsätta forska när jag lämnar min professorstjänst nästa år, men det kommer också att finnas utrymme för annat.

Så det var också lätt att svara på.

Nästa fråga var knepigare. Intervjuarna ville veta vilka personliga egenskaper jag hade som skulle vara till nytta för uppdraget.

Öhh …

Att sälja mig själv har aldrig varit min bästa gren (för det tackar jag mina föräldrar som verkligen inte tyckte att man skulle göra sig till).

Jag hummade lite om att jag har sytt ihop och förestått stora forskningsprojekt och lite annat, utan att det har resulterat i handgripligheter.

Lite kul var det ändå att bli intervjuad … det var faktiskt den första intervjun av det här slaget för mig sedan 2001.

Jag kommer ihåg att jag vid det tillfället fick en fråga (och jag minns av vem) om hur jag såg på forskning om Östersjöområdet och Östeuropa. Där blev jag nog svaret skyldig.

Vi får väl se vad som händer nu … kanske vill dom ha någon som är lite bättre på att marknadsföra sig.