Tidöavtalet. En överenskommelse för Sverige. Idag kom den. Högerpartiernas gemensamma manifest.
Sorglig läsning. Sverigedemokraternas migrations- och kriminalpolitik kommer om några dagar att bli den svenska regeringens.
Det finns inga förslag som gör att man skulle kunna komma tillrätta med den alltmer segregerade skolan.
Skattesänkningar annonseras … liten insikt om att vi är på väg in i en lågkonjunktur, där skatteintäkterna i kommuner och regioner snabbt kommer att minska.
Och vad händer då med satsningen på primärvården och den utlovade tandvårdsreformen?
Lite mer triviala konstigheter finns: en svensk kulturkanon ska tas fram (suck). Och – kanske mest nipprigt av allt – ”… ett projekt ska genomföras för att stärka högstaligornas konkurrenskraft i den svenska elitfotbollen och elithockeyn”.
Jag noterade att pandemin inte alls nämndes på de 62 sidorna. Lite märkligt att hanteringen av pandemin och Coronakommissionens tre betänkanden inte har satt några spår alls.
Ordet utredning används 42 gånger, vilket väl antyder hur en del konflikter har hanterats.
Intressant är också – vilket nog säger en del om bräckligheten i regeringsbygget – att man i överenskommelsen måste skriva in att samarbetspartierna ska ” … tala respektfullt om varandras företrädare”.
Liberaler i riksdagen får uppenbarligen framöver inte säga sin hjärtas mening (om nu den till äventyrs skulle vara ringaktande) om Jomshof, Kronlid och Söder.
Mycket finns att säga om de de organisationslösningar – bland annat de så kallade samverkansprojekten – som skisseras i överenskommelsen (jag får i senare blogginlägg återkomma till detta).
Spridda funderingar om avtalet såhär på fredagskvällen, men två är väl särskilt påtagliga.
Den ena är att ett nationalistiskt, antiliberalt parti idag har blivit en del av den verkställande makten; en del av den regering som styr riket. Det kommer i praktiken att vara en del av regeringen: visserligen inte med i det yttre men väl i det inre kabinettet.
Den andra känslan är lika olustig. Det är verkligen ledsamt – och ovärdigt en regering – med ett program som tydligt pekar ut människor som kommer från andra länder som ett problem för Sverige.
Hur kunde vi hamna där?
Blyerts och blad 
Hur kunde ni hamna där? Ja, svaren är säkert många, men sett från min finländska synvinkel är ett av de viktigaste svaren att det var ett stort misstag av de andra partierna att försöka frysa ut, och ihjäl, SD. I Finland övergav man snabbt den taktiken då det gällde Sannfinländarna. Och si, då de fick vara med i regeringen blev de betydligt tamare. Den dåvarande partiledaren kommenterade det som så, att ”sibirien lär”, har man ansvar så går det inte att glappa med käften hur som helst.
Nu tror jag förstås att det är för sent för Sverige att hoppa på den taktiken. Ni har för mycket av de invandrarrelaterade problemen, och det alltmer oroliga världsläget får nationalismen att blomma upp igen. För coronapandemin lade i dagen hur tunn solidariteten länder emellan är då det krisar till sig. Då det blir verkliga problem får var och en klara sig själv. Och då är SD det parti som är det tryggaste alternativet för många.
GillaGilla