På besök – eller snarare jobb –  i Regeringskansliet idag. Strax efter lunch.

Jag hade ett seminarium om förvaltningspolitik och styrning för Socialdepartementets enhet för folkhälsa och hälso- och sjukvård. 

Det blev en bra diskussion och det var påtagligt lätt att anknyta till dagsaktuella exempel.

Ulf Kristersson hade ju på förmiddagen läst upp sin regeringsförklaring, och avslöjat ministerlistan.

Jag noterade en stark betoning i regeringsförklaringen av det som kallas ”statens kärnuppgifter”.

”Flera av det svenska folkhemmets ”bärande bjälkar” – den inre säkerheten, den yttre säkerheten, energiförsörjningen och den sociala sammanhållningen – måste nu repareras och stärkas”, sade Kristersson.

Sverige ses helt enkelt som trasigt. Regeringen tycks se en förstärkt nattväktarstat som ett ideal.

Annars överraskande ingenting i regeringsförklaringen, vilket antyder att nästan allt som är centralt för regeringen täcks av det så kallade Tidöavtalet (där Sverigedemokraterna är en jämbördig part).

Hur regeringen organiserar sitt arbete är en viktig indikator på vad som framöver kommer att genomsyra politiken (det här var delvis poängen i mitt föredrag för tjänstemännen).

Nedläggningen av miljödepartementet sticker ändå ut. Inrättades 1987 men kommer nu att försvinna. De enheter som arbetar med dessa frågor placeras under energi- och näringsministern.

Regeringen ser uppenbarligen klimat- och miljöpolitiken som underordnad näringspolitiken. Och är klimatpolitik synonymt med kärnkraft, går det att förstå logiken.

Den nya klimat- och miljöministern, Romina Pourmokhtari, är nog en duktig person men kommer att få svårt att hävda sig mot näringslivets intressen (i skepnad av närings- och kärnkraftsminister Ebba Busch).

Kanske var det klokt av liberalernas Pehrson att göra Pourmokhtari till minister. Hon hade ju annars varit en av dem som skulle kunna ha blivit en jobbig liberal i riksdagen (nu får hon lämna sin riksdagsplats till någon annan).

Lotta Edholm blir skolminister, och kommer omedelbart att behöva avyttra sina aktier i skolföretagen (och lämna styrelsen för en skolkoncern). Säkert är skolkoncernerna nöjda med en nära allierad som skolminister.

Ansvar för förvaltningspolitiken får (tredje gången gillt) en kristdemokrat: Erik Slottner. Möjligen finns här en koppling till partiets ambition att förstatliga sjukvården, men jag misstänker att inte så mycket kommer att hända

Kulturminister blir Parisa Liljestrand, ett namn som inte alls har figurerat på kultursidorna. Hon kommer, som med alla kulturministrar, att skärskådas mer än alla andra. Hon gillar tydligen idén med en kulturkanon.

Vi får en civilförsvarsminister, något som jag gissar att vi också hade fått med en fortsatt (s)-regering. Här pågår det en stor organisationsreform som behöver omsorg från politiken.

Ingen av ministrarna har fyllt 60, och flera har begränsad erfarenhet av sina politikområden.

Kanske hade man förväntat sig något eller några lite mer uppseendeväckande namn: Bildt som utrikesminister, Horace som kulturminister eller van der Poel som idrottsminister.

När jag lämnade Socialdepartementet skulle tjänstemännen där snart få träffa sina nya ministrar, dvs. de fyra som de ska bistå under den kommande mandatperioden.

En kul extragrej med att ha aktiviteter i Regeringskansliet är att man kan käka lunch och/eller fika på Bagdad Café i Medelhavsmuséet: heja på Nefertiti och äta en god chèvresallad.