Jag flyger över ett land/Det mesta är skog”, sjunger Lars Winnerbäck i låten Granit och morän.

Så är det ju … ”det mesta är tallar och gran”.

Skogen, 70% av landets yta. Vad ska den användas till? Det är en fråga som alltmer pockar på uppmärksamhet.

Och här finns konflikter, framförallt mellan dem som vill avverka för att kunna sälja (massa, papper, biomassa etc.) och dem som ser skogen som en miljö värd att skydda.

Till detta kommer att skogen alltmer har kommit att ses som viktig för klimat och biologisk mångfald.

Men vem ska bestämma över det mest svenska som vi har? Markägarna eller medborgarna (genom politiken)? Och vilken politik är det som ska gälla: den nationella, europeiska eller globala?

I regeringsförklaringen står att det svenska skogsbruket är centralt för svenskt klimatarbete och att skogen är avgörande för den biologiska mångfalden. Det sägs också att regeringen helhjärtat kommer att stå upp för ett hållbart svenskt skogsbruk.

Så, det mesta finns med men hur kommer nödvändiga avvägningar att ske?

Traditionellt har den statliga myndigheten, Skogsstyrelsen, haft att hantera konflikterna mellan produktionsintressen och miljöintressen (läs mer här hur det har gått till).

Utgångspunkten för den myndigheten har länge varit att målen för produktion och miljöhänsyn är jämställda. Visionen är formulerad som ”skog till nytta för alla”.

I tidigare studier av hur konflikter hanterats har det visats att politiken har hållit armlängds avstånd till myndigheten. Politiken delegerades till myndigheten som hade att balansera de motstridiga intressena.

Ingen har påstått att myndigheten har varit alltför kritisk mot skogsindustrin.

Men hur är det idag? Konflikterna har ju inte minskat. Särskilt frågorna om skogens roll i kriserna för klimatet och för den biologiska mångfalden pockar på uppmärksamhet.

Vissa tycker därför att skogen borde få stå (träd suger upp koldioxid och fungerar som kolsänkor). Andra menar tvärtom att vi borde använda trä mera (som byggmaterial och bränsle) för att på så sätt minska beroendet av fossila bränslen.

Forskare finns i båda dessa församlingar. Men som Lisa Röstlund har visat i boken Skogslandet är många i ”använd mer skog”-lägret i hög grad lierade med de stora skogsbolagen. Föga förvånande förstås.

Göran Greider skrev i sin recension i Dagens Nyheter av Röstlunds bok: att den är ”ett yxhugg rakt in i en folksjäl som helt enkelt korrumperats av skogsindustrin”.

Det finns uppenbarligen ett skogsindustriellt komplex, där skogsbolag, politik och forskning i hög grad är sammanlänkade.

Alla dessa frågor ska idag diskuteras vid ett seminarium anordnat av Vetenskapsrådet. Rubriken är ”Brandplats skogen. Makt och konflikt i svenskt skogsbruk”.