För några år sedan fick jag för mig att läsa alla August-nominerade i kategorin skönlitteratur.

Motivet var lite oklart … på ett sätt var det ett enkelt system för att välja vad jag skulle läsa under en period.

Kanske var det också ett sätt för mig att ta tempen på den svenska samtidslitteraturen.

Tyckte jag att det som expertisen vid förlagen tyckte var bra var värt att läsa?

Böckerna som jag då tog mig igenom var följande: Ann Jäderlunds diktsamling Djupa, kärlek, ingen; Lars Noréns En dramatikers dagbok, del 3; Therese Bohmans Aftonland; Lina Wolffs De polyglotta älskarna; Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika och Andrzej Tichýs Eländet.

Flera var bra utan att vara fantastiska. Jäderholm var intressant men svårbegriplig. Norén klarade jag mig inte igenom.

Den som stack ut var Lina Wolffs De polyglotta älskarna. Ingen mördande konkurrens kanske, men Wolff vann också (således helt rättvist enligt mig) priset det året.

Nu har jag läst Wolffs senaste bok Djävulsgreppet. Obehagligt bra om en destruktiv relation. En kvinna blir utnyttjad och misshandlad av en man som hon trots allt inte kan lämna/leva utan.

Någon recensent skrev att ”… styrkan i boken ligger i att vi så helt och fullt delar kvinnans ambivalens”. Inte jag … det är uppenbart att hon är/blir galen om hon inte lämnar mannen.

Men gör hon det? Tja, vad tror ni?

Hursomhelst är det gastkramande läsning. Faktiskt ganska mycket bättre än Ia Genbergs Detaljerna som fick årets Augustpris.