Obs … en fortsättning på tidigare inlägg

Diskussionerna om Agenda 2030 fortsätter, och  nyckelfrågan är hur intresserad den nuvarande regeringen är: finns det någon vilja?

I Tidöavtalet är Agendan inte nämnd, inte heller i Regeringsförklaringen.

I tisdags föreläste jag för den enhet som samordnar frågor om Agenda 2030 i Regeringskansliet. Enheten ligger numera i Klimat- och Näringslivsdepartementet, och de ordnar möten för en interdepartmental arbetsgrupp (IDA-gruppen).

Det var kanske ett 50-tal som kom och lyssnade i Stora Tigern (som lokalen heter), och flera av dem hade nog läst den rapport som jag skrev till Agenda 2030-delegationen.

Jag upprepade en del av den argumentation som finns i rapporten.

Det finns en slags minimivariant för vad regeringen behöver göra. Det måste finnas någon ansvarig enhet, det måste finnas projekt som kan presenteras som kopplade till Agenda 2030, statistik måste tas fram, man måste kunna leverera rapporter till riksdagen och andra.

Men utöver det?

Ska regeringen aktivt försöka använda Agenda 2030 som en möjlighet att utforska och utveckla policies inom något eller några områden, dvs. ska man organisera för att utveckla något nytt, eller ska man presentera det som ändå görs och säga att det är det som är Agenda 2030.

Det senare är en mer laid-back inställning och den är förstås möjlig (förmodligen den mest sannolika). Sverige kommer ju ändå att framstå som i framkant, helt enkelt eftersom vi i många avseenden är ett rikt och väl utvecklat samhälle.

Om man inte vill göra så mycket, är tricket att lita till att det ändå händer en massa som kan presenteras som Agenda 2030. Det är då inte policyn (Agendan) som styr praktiken, utan vissa praktiker som kan användas för att ge policyn kött på benen.

Däremot … ifall regeringen vill använda Agenda 2030 för att utveckla den egna politiken inom något eller några områden (exempelvis social hållbarhet), då måste den göra något mera.

Då krävs en kraftfull organisering, och en organisering som överskriver både gränser mellan departement och gränser mellan departement och myndigheter (det är ju i myndigheterna som kunskaperna huvudsakligen finns). Och då bör samordningsenheten vara placerad i Statsrådsberedningen.

Någon sådan organisering ser vi dock inte till. Gissningsvis är intresset för Agenda 2030 hos den nya regeringen svagt.

En indikator på detta kan man se i budgetpropositionen. Där står det först en smula hoppfullt att ” Agenda 2030 utgör färdplanen framåt för att hantera rådande kriser”.

Lite senare står det dock att ”Regeringens politiska prioriteringar genom de gemensamma samarbetsprojekten utgör inriktningen för Sveriges arbete med Agenda 2030”.

Samarbetsprojekten är de sex (eller kanske sju) projekt som regeringen och Sverigedemokraterna ställde sig bakom i Tidöavtalet.

Förespråkare för mer kraftfulla insatser för att förverkliga Agenda 2030 har nog anledning att vara oroliga över den formuleringen. Det låter onekligen som att det helt enkelt är de samarbetsprojekt som finns i Tidöavtalet som numera utgör Agenda 2030.

Framtiden får väl utvisa ifall dessa farhågor kommer att besannas.