Några dagar efter bröllopet tar vi tåget till Köpenhamn, en stad där vi har fina gemensamma minnen. Den här gången bor vi på Vesterbro, på ett hippt hotell (jag vet … man säger kanske inte hippt längre).

Thåström sjunger om Vesterbro och Sönder Boulevard, och att besöken där är som att komma hem. Inte så för oss, men det är en rolig stadsdel om man gillar barer, caféer och restauranger.

Vesterbro känns lite som Södermalm för några decennier sedan, fast det är modernt på så sätt att det som gäller är lokala råvaror, mikrobryggerier och kaffe som rostas på plats.

Till skillnad från på Söder finns också klubbar enbart för gentlemän, men dit vågar vi oss naturligtvis inte (nygifta som vi är).

En höjdpunkt är en middag på en italiensk restaurang (Osteria 16) bestående av sex-sju förrätter (mest med bacalao, bläckfisk och annat från havet) följt av en pasta med fjärsing … en abborfisk som ingen av oss har ätit förut. Så gott …

Vi gillar att fika och en ny bekantskap – snarare en uppenbarelse – är det bakverk som på danska heter Tebirkes. De kallas också för Köpenhamnare. Tänk er lager av smördeg med fyllning (också smör) och en massa vallmofrön. Helt enkelt ljuvliga.

Köpenhamn är som hemma men ändå inte.

Ett exempel … längs Istedgade på Vesterbro ser vi två män i medelåldern i ett gathörn som pratar högljutt och halsar varsin pilsner. Det går inte riktigt att veta ifall männen ifråga tillhör samhällets olycksfåglar eller om det kanske bara är två mellanchefer på ett danskt IT-företag som står och gafflar.