Blyerts och blad

Jag gick igår förbi den av Erik Krikortz illustrerade värmecentralen vid Carolinabacken i Uppsala i helgen.

Trots centerpartiets ansträngningar står den fortfarande kvar.

Jag har skrivit om striden om konstverket tidigare här.

Frågan har inte riktig lagt sig och centerpartiets portalfigur i Uppsala, Stefan Hanna, verkar göra sitt bästa för att Uppsalaborna ska slippa se verket.

Noterade att han tydligen nu har tagit Plan- och Bygglagen till hjälp för att få bort den degenererade konsten. Det är ett ”fuskbygge” som kommunen aldrig sökte bygglov för, menar Hanna.

Så här uttalade sig Hanna i SvT:s lokala nyheter:

– Vårt fokus är att skiten ska bort, skyfflas upp till Uppsala konstmuseum och bort från den här offentliga miljön.

Om Hanna får som han vill, kommer nog den här frågan att väcka uppmärksamhet långt utanför den uppsalienska svandammen.

Filmen om Harry Schein är ett stycke sevärd samtidhistoria, men många bottnar.

Oavbrutet intressant om den arrogante, smarte och snobbige mannen som fick den  vackraste kvinnan och … en egen filmpolitik.

När han var liten, säger han i filmens början, ville ha antingen bli fotbollsspelare eller hjältetenor på operan.

Högsta önskan var att massan skulle applådera hans insatser.

Schein skapade rubriker. Exempelvis när han anmälde Sveriges Television till Granskningsnämnden för att de visade filmerna om Åsa-Nisse. Schein tyckte inte att filmerna levde upp till kraven på god underhållning.

Palme, som uppskattade Scheins förmåga att tänka fritt och annorlunda, menade att Schein i det fallet nog inte riktigt hade försått vad som rörde sig i det svenska folkdjupet.

Scheins inställning till kultur stämde perfekt med det som gällde för den framväxande kulturpolitiken i början av 1960-talet. Det var, som den ansvarige (s)-ministern då uttryckte det, kultur ”av halt och klass” som skulle spridas till så många som möjligt.

Att använda film och kulturpolitik för att förändra samhället var en idé som kom lite senare, och då passade inte Schein in längre.

Roligast är nog intervjuerna som Nils-Petter Sundgren gör med Schein vid diverse filmfestivaler i början av 1960-talet, och det som skaver mest är definitivt Schein som förstamajtalare i Bergsjö (i början av 1980-talet).

Bilden (uppe till höger) visar den sista isen som håller på att smälta vid Vinterviken.

Carl Kylberg-utställningen på Malmö Konstmusem är en pärla. Där hänger bland annat tavlan Uppbrottet.

Nationalmusem skulle 1937 köpa in tavlan till sina samlingar, men behövde – på den tiden – först få regeringens godkännande.

Arthur Engberg, som då var ecklesiastikminister (den tidens Alice Bah Kuhnke) vägrade. Han tyckte inte om den fria färgen, de suddiga färgfläckarna och att det inte gick att se vad det skulle föreställa.

Samma år hade nazisterna haft sin utställning med Entartete Kunst, och Engberg fick sina fiskar varma. Konstnären Helge Lindén gjorde bland annat en elak Hitlerkarikatyr av ministern.

Principen om att politiker ska hålla armlängds avstånd till den här typen av beslut inom kulturfältet, hade ännu inte fått fäste.

Skådespelerskan Tora Teje köpte hursomhelst in Uppbrottet för egna pengar, för att omedelbart donera den till Nationalmuseum. Idag finns den på Moderna Museet i Stockholm.

Men en tid nu hänger den tillsammans med många andra verk av Kylberg på Malmö Konstmuseum. Sevärt.