Blyerts och blad

Efter att ha läst alla de sex nominerade för Augustpriset, kan jag konstatera att rätt bok vann.

Lina Wolffs De polyglotta älskarna är  också den enda av de sex böckerna som jag skulle rekommendera.

Förmodligen var det här inte det starkaste av startfält.

Vänner till mig har kommenterat att det kom ut andra romaner under 2016 som borde ha blivit nominerade, t.ex. av Leandoer och Larsmo.

Det var ändå intressant att försöka sig på att högläsa Jäderlund och ta del av Bohmans interiörer från humanioravärlden. Jag ångrar heller inte att jag grottade ner mig ett tag i Noréns egosump, men jag gör inte om det.

Fri läsning nu under de kommande helgerna …

Sista boken av de Augustprisnominerade: Eländet av Andrzej Tichý.

Genre: socialrealism.

En cellist står i centrum av Malmö vid kanalen och väntar på sina kompisar. De ska åka till Köpenhamn och gå på konsert.

När han står där dyker en uteliggare upp och ber om pengar, och det triggar igång minnen från (det som kan anta är) tidigare skeenden i cellistens liv.

Texten ändrar karaktär. När fragmenten från ett annat liv dyker upp väller texten fram i ett enormt ostoppbart flöde … våld, droger, misär och elände.

Deppigt. Mollstämt. Cellisten har uppenbarligen lyckats med att lämna eländet bakom sig, men det tränger sig ändå hela tiden på.

Suggestivt berättat, om än att det efter ett tag blir lite monotont.

Eva Johansson i Svenska Dagbladet skrev att resultatet är: ” …  en sorts socialrealistisk hallucination, som ett ångestskri ur rännstenen tonsatt av John Cage.”.

Precis när jag höll på att läsa Noréns självbiografi publicerade Kerstins Ekman ett inlägg i DN om författaren som alkemist, som kändes som en slags kommentar till alla Norénare.

Där säger hon till en fiktiv författare: ”För guds skull: hitta på! Hitta på något åt mig att arbeta med! Jag vill inte fastna i din egosump. Du ska inte bli en autosugare. För då vill jag inte ha med dig att göra.”

Det är tredje delen i Lars Noréns dagboksserie som blev Augustnominerad i år. Oändliga flöden av text. 1600 sidor, vilket ändå är lite mindre än del 2 som hade över 2000.

Jag har inte läst de första dagböckerna, men förstått att de har utgjort obligatorisk läsning för många i hufvudstadens kulturella salonger. Om inte annat så för att se ifall de själva är omnämnda, och på vilket sätt.

Vad ska man säga? Visst kan människan skriva och visst finns det tänkvärdheter, men det är långa transportsträckor mellan guldkornen.

Beundrande skriver han någonstans att ”… minsta uppgift, minsta anteckning från Kafka finns bevarad och samlad. Nu har man också gett ut en volym som består av meningar som han själv har strukit.”. Jojo.

Han lyckas med att dramatisera sitt liv. Han ger dagböckerna pregnanta titlar: Arbete (del 1); Avsked (del 2) och Ålderdom (del 3). Den fjärde dagboken ska tydligen heta Död.

Det är fina skildringar av relationen till yngsta dottern (som är i förskoleåldern), men man kan ju undra vad hon i framtiden kommer att tycka om att få sin barndom skildrad på det här sättet (något som också författaren undrar då och då).

Norén läser ständigt. Han har sina favoriter: Heidegger, Rilke, Gadamer, Celan, Hölderlin och några andra. Medvetet har han avstått från andra: Homeros, Borges, Tolstoj, Philip Roth, Naipaul etc.

På många sätt är det ett ganska instängt liv som beskrivs. Lite sorgligt. Såhär skriver han om döden:

”Hur mycket dikt blir inte till av fruktan för att inte längre existera. Jag bryr mig inte om vad man anser vara viktigt idag, och jag förstår att man inte heller intresserar sig för mig och min verksamhet. Allrahelst som jag döljer den.”

Jag tolkar ändå hela projektet som att Norén menar att den egna vardagens vedermödor (egosumpen skulle Ekman kanske säga)  är angelägna att föreviga. Och så kanske det är.

Det finns säkert många litteraturvetare som ingenting hellre vill än att n-vivoisera de Norénska bokstävlarna.

Men vi andra förtjänar nog lite bättre.

Leif Zern har skrivit träffande om dagböckerna att: ”Förr anklagades litteraturforskarna för att rota i författarnas tvättnotor. I dag är det författarna själva som auktionerar ut sitt lortiga linne till högstbjudande.”

PS  Jag klarade inte att ta mig igenom allt … läste några hundra sidor, skummade ytterligare ett par och slutade sedan. Så jag kan ha missat något.

Vad ska man egentligen säga om Lina Wolffs roman De polyglotta älskarna, dvs. den bok som juryn valde ut som den bästa av de sex nominerade?

Egensinnigt och väl skrivet är det. Det tar lite tid att smälta innehållet, men visst är det en bra bok.

Den får en att tänka på vad man läser (på ett bra sätt bör jag väl tillägga) och har ett driv som gör den svår att lägga ifrån sig.

Ellinor, som är berättaren i den första av tre delar, säljer sig själv i skrift på en dejtingsajt som ” … trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man.”

Hon träffar som en följd av detta föga förvånande en obehaglig typ, en excentrisk litteraturkritiker vid namn Calisto, som våldför sig på henne.

Ellinor har visserligen lärt sig att slåss i sin ungdom (av sin dåvarande kärlek, Johnny), men det hjälper föga. Hon funderar på att hämnas genom att slå ihjäl Calisto, men bränner istället upp det enda exemplaret av ett bokmanus som finns i hans villa.

Manuset som därigenom går förlorat för världen är skrivet av Calistos favoritförfattare Max Lamas och heter … De polyglotta älskarna.

Ellinor blir frivilligt kvar i Calistos hus (en av de svårbegripliga handlingar som boken är full av), hittar dennes samling av böcker av Michel Houllebecq och läser fascinerat.

Houllebecq karakteriseras som ett äckel, men ett intressant sådant. Boken vimlar för resten av pretentiösa och osympatiska män.

Wolff lägger lager på lager av historier, och väver dem samman på ett säkert sätt. Max Lamas är berättare i den andra delen, och Lucrezia Latini Orsi (italiensk markisinna) i den tredje.

Det är denna Lucretia som Max Lamas skildrar i De polyglotta älskarna. Att vara polyglott är att vara flerspråkig.

Kanske handlar romanen mest om det ofullbordade språket. Lamas, vars berättelse går upp i rök, drömmer om kvinnor som – förutom att vara vackra – kan tala alla hans språk.

Lina Wolff konstruerar skickligt sina historier. Det handlar om makt, våld och (kanske) om en längtan efter kärlek. Historien är dessutom av någon anledning fylld av speglar. När Calisto våldtar Ellinor sker det exempelvis på en bädd av spegelskärvor.

Alla verkar spegla sig i varandra.