”Zamora” Nyholm är död.

”Zamora” stod i mål i IFK från början av 1950-talet fram till 1965, och vaktade landslagsmålet 30 gånger. Fem allsvenska guld blev det med IFK.

Mest minnesvärd är insatsen mot Schweiz i en VM-kvalmatch 1961 (det blev 4-0). ”Zamora” bröt näsbenet, plåstrades om och fortsatte sedan matchen. Samma år fick han Guldbollen.

Själv tyckte han att segern 1959 mot England på Wembley var störst. Det var enbart ett icke-brittiskt lag som tidigare hade slagit England på engelsk mark (det var förstås Ungern).

Smeknamnet fick han redan som liten knodd, när han som bollkalle dök efter bollar i Härnösand. Den han liknades vid var den legendariske spanske målvakten Ricardo Zamora.

”Zamora” var kort för att vara målvakt (178 cm), men enormt reaktionssnabb och kom att utveckla ett nära samarbete med sina försvarare, framförallt då IFK:s och landslagets centerhalv Åke ”Bajdoff” Johansson.

Jag kommer ihåg att jag som barn fascinerades av hans enorma händer. Han kunde så enkelt hålla fotbollen ovanifrån med en hand. Kanske hjälpte flugklistret till.

Zamora hette egentligen Bengt.

—

Lagbilden uppe till höger är från det sista guldåret, 1963. Främre raden: Bill Björklund, Rune Lindh, ”Lill-Masse” Holmqvist, Zamora Nyholm, Hasse Rosander, Björn Nordqvist och Lars-Eric Bergstrand. Bakre raden (spelarna): Bobben Lagerlund, Harry Bild, Ove Kindvall, Bajdoff Johansson och Örjan Martinsson. Längst ut till höger står lagledaren Georg ”Åby” Eriksson.