Blyerts och blad

Ikväll var Gideon Levy, journalist på israeliska Haaretz, i Uppsala. Författare bland annat till boken Gaza, mitt älskade.

Levy är en outtröttlig skildrare av vad ockupationen gör med det israeliska samhället. Som han säger: ”The occupation defines our regime”.

Levy var inbjuden genom ett samarrangemang mellan universitetets forskningsprogram Demokrati och högre utbildning och Uppsala internationella litteraturfestival.

Allt ägde rum i den Humanistiska teatern (bilden), och många frågor var uppe på bordet.

Levy skulle välkomna en tvåstatslösning, men tror inte att den är möjlig. Vem skulle flytta på 750 000 radikala och beväpnade bosättare, när det dessutom är dessa som i hög grad definerar Israels politik?

I praktiken är området mellan havet och floden redan en stat, men en stat där vissa har alla rättigheter medan andra inte har några (dvs. det som brukar kallas en apartheidstat).

Tre faktorer gör, enligt Levy, att det israeliska samhället kan stå ut med att vara ockupant.

Den första är att de tror (åtminstone en del) att de har en gudagiven rätt till landet. Det andra är att de, trots att de är ockupanter, betraktar de sig själva som offer.

Den tredje och viktigaste faktorn är avhumaniseringen av palestinier.

Levys kolumner i Haaretz är försök att rehumanisera, att visa att palestinier är människor som vi andra, och människor med rättigheter. Bland annat rätten till en egen stat.

Rubriken på hans senaste kolumn i Haaretz: ”Every person killed in Gaza has a name”.

Det går fort i världen. Sverige har äntligen hittat hem, skriver Svenska Dagbladet.

”Sverige lämnar nu 200 år av neutralitet och alliansfrihet bakom oss. Det är ett stort steg. Det ska vi ta på allvar”, säger statsministern

Den socialdemokratiska ledningen – som till inte för så länge sedan tyckte att alliansfrihet var en klok strategi – skriver att Sverige ska ha ”…operativ beredskap för trupp i samtliga delar av Nato”.

Vi ska visa att vi minsann är att räkna med. Snart är vi fullvärdiga medlemmar i Nato, och får äntligen skicka svenska soldater till Litauen och andra länder.

De flesta svenskar verkar nöjda med sakernas tillstånd.

Jag kan ändå undra vad som hade blivit resultatet av en folkomröstning, dvs. ifall medborgarna (som när det gällde EU och EMU) hade givits möjlighet att diskutera Natofrågan på djupet för att sedan säga sitt.

Men så blev det inte. Det var bråttom, sades det. Det var det ju inte, men den som vill driva igenom förändringar använder alltid brådska som argument.

Jag tar en kopp kaffe, öppnar dörren till trädgården och lyssnar på fåglarna. Det är de vanliga mesarna och finkarna som har vaknat till. Och idag hörde jag faktiskt en gråsiska.

Om ett par veckor sjunger koltrastarna igen.

Man borde kanske ta höjd för nånting.

Sverige är snart med i Nato, och om man får tro alla svenska försvarspolitiker borde det göra att vi skulle kunna känna oss lite säkrare än tidigare.

Fast det verkar inte riktigt så.

Den här veckan har vi sett en kavalkad av myndigheter som har gjort sitt bästa för att skrämma livet ur medborgarna.

I måndags var det MUST-dagen, då den myndigheten sa att säkerhetsriskerna har ökat det senaste året. ”Vi har inget andrum, vi måste agera nu”, sa Mustchefen Nilsson.

I onsdags var det SÄPO-dagen, då den myndigheten sa att vi måste leva med det allvarliga säkerhetsläget. ”Säpo tar höjd för att läget kan förvärras ytterligare”, så Säpochefen von Essen.

I dag är det FRA-dagen, då den myndigheten säger att förra året var ”ett år av allvarligare hot än någonsin”. ”Det är en perfekt storm”, säger FRA-chefen Lyrvall.

Jag är osäker på om man bör ta någon som använder uttrycket perfekt storm på allvar … men nog verkar det vara ett krisartat läge.

Den här typen av koordinerade finansieringsförsök från statliga myndigheter ser man ganska sällan.

Regeringen säger sig i andra sammanhang inte vilja ha myndigheter som agerar politiskt, men kommer kanske heller inte att klaga.

Och frågan är väl hur man som enskild ska reagera på den massiva satsningen på att inskärpa lägets allvar.

Kanske borde man ta höjd för någonting.

Dödandet av civila fortsätter i Gaza. I realtid och mitt framför våra ögon pågår massmördandet.

Mer än 29 000 döda, varav en stor del av dessa kvinnor och barn. Människor svälter. Idag dog sex patienter på Nassersjukhuset i Gaza eftersom generatorerna blev utan el.

Men inte ens en tillfällig humanitär vapenvila är i sikte.

USA och flera andra västländer, inklusive Sverige, sluter upp kring Israels bombande. Det är skamligt.

Israel, under utredning för folkmord av ICJ, försvarar sig med att de en gång för alla vill göra slut på Hamas, och att det var Hamas dåd den 7 oktober – då närmare 1 200 människor dödades och många togs som gisslan – som orsakade våldet.

Hamas mördande och gisslantagande var vidrigt och är oförsvarbart. Om man är under ockupation – som palestinierna på Västbanken och Gaza är – har man förstås rätt att göra motstånd, men inte att attackera civila.

Men det finns ett vidare sammanhang.

Israel är ett kolonialt projekt. Britterna utlovade när de styrde över Palestina ett hemland för judarna, men gjorde det på ett område där det redan bodde människor (och där dessa tvingades bort).

I Balfourdeklarationen – där britternas löfte till den sionistiska rörelsen lades fast – sades också att ”nothing shall be done which may prejudice the civil and religious rights of existing non-Jewish communities in Palestine …”.

Men vem bryr sig om sådant?

Netanyahu har sagt att han inte vill ha en palestinsk stat, och Knesset – det israeliska parlamentet – röstade idag för att motsätta sig att en sådan skulle komma till.

Gideon Levy, den välkände israeliska journalisten, har pekat på tre nyckelfaktorer som gör det möjligt för det israeliska samhället att stå ut med sig själv som aggressiv ockupationsmakt.

Den första är att många israeler (men förstås inte alla) tror att israelerna är det av Gud utvalda folket, och att de därigenom kan göra som de vill.

Den andra är att Israel visserligen är en ockupant men en ockupant som betraktar sig själv som offer, och därigenom kan rättfärdiga vad som helst.

Den tredje, och av Levy ansedd som den farligaste faktorn, är den systematiska avhumaniseringen av palestinierna.

”If they are not human beings like us, then there is really not a question of human rights”.