Blyerts och blad

Vi masade oss iväg på bio igår kväll.

Har en svensk film blivit Oscarsnominerad i tre klasser – bästa film, bästa regi och bästa originalmanus – bör den väl vara något utöver det vanliga.

A Triangle of Sadness, regisserad av Ruben Östlund.

Vi följer ett vackert ungt par, en kvinnlig influencer och en manlig modell, i tre olika sammanhang: under ett restaurangbesök, på en lyxyacht och som skeppsbrutna. Det blir en slags triangulerad deppighet.

Östlunds film driver med och kritiserar olika företeelser i samhället: ytlighet, cynism, ojämlikhet, hierarkier och kapitalismen. Att några få människors lyxliv betalas av andra människors slavliknande jobb.

Man blir inte så överraskad av intrigen, och precis som det har skrivits i pressen är det lätt att äcklas av spyorna under den så kallade kaptensmiddagen på båten.

Snyggt hantverk är det i alla fall. Välspelat, med många utmärkta rolltolkningar, bland annat Woody Harrelson som marxistisk (försupen) kapten.

Särskilt kul att se Henrik Dorsin som valhänt och bortkommen nyrik (han har tjänat sin förmögenhet på att skriva kod).

Dråpligt humoristiskt ibland… man skrattar gott åt de korkade rikingarna. Pengar spelar dock inte så stor roll när deras värld går under.

I Robinsonlivet är det annat än köpkraft som gäller: att kunna göra upp eld och fixa käk.

Det finns inga riktigt sympatiska (eller empatiska) karaktärer … även de tidigare förtryckta tar på sig rollen som förtryckare när tillfälle ges.

Ingen verklig kärlek finns, knappast någon sann kommunikation, få goda människor och svaga utsikter att något ska bli bättre. Och så tycker man lite synd om nästan allihopa.

Filmen är lite för lång men visst är det sevärt och ofta absurt roligt. Som samhällskritik är det dock lite torftigt. Betyg: 3.5 på en femgradig skala.

Vi var på Dramaten igår och såg Linje Lusta (eller A Street Car Named Desire som den heter i original).

Den var precis så bra som recensenterna, inklusive min favorit Leif Zern, har sagt att den är.

Utmärkt skådespeleri av Livia Millhagen (som Blanche), Daniel Bejarano (Stanley), Rebecka Hemse (Stella) och Shanti Roney (Mitch).

Vi såg en sinnrikt moderniserad uppsättning av Tennessee Williams välskrivna klassiker.

Samtidigt som man följer det som händer på scenen kommer man med hjälp av videokameror extremt nära skådespelarna.

Musiken används på ett suggestivt sätt, bland annat Lou Reed, Chromatics, Beach House, America, Badalementi, Mahler och (i en kraftfull final) Marta Wainwright.

Det är tre timmar med hög intensitet.

Williams pjäs spelades på Broadway 1947 och ett par år framåt med Marlon Brando i rollen som Stanley.

Samma roll hade Brando i den första – och mest kända – filmversionen några år senare. Där spelade han mot Vivien Leigh (Blanche), Kim Hunter (Stella) och Karl Malden (Butch).

Alla huvudrollsinnehavare utom Marlon Brando vann en Oscar för sina rollprestationer. Lite intressant med tanke på att det nu är Brando som framförallt förknippas med filmen.

Vem fick då Oscar för bästa manliga huvudroll 1952? Vem var det som bräckte Marlon Brando?

Jag kollade och det var … Humphrey Bogart (för sin roll i filmen The African Queen).

Man kanske ska gå på så många muséer som möjligt innan entréavgifterna återkommer.

Vi gjorde i alla fall ett besök på närbelägna Bror Hjorts Hus i mellandagarna.

Förutom att visa upp Bror Hjorts ateljé, konst och hem, finns där en liten konsthall för tillfälliga utställningar.

Nu ställs det ut skulpturer av paret Lena Lervik och Thomas Qvarsebo. Mycket olika konstnärskap, men de fungerade bra tillsammans.

Lervik och Qvarsebo är ett par, men har aldrig tidigare haft en gemensam utställning.

Lena Lervik arbetar i lera och ofta med med teman om moderskap och fruktbarhet. Jag hade inte blivit förvånad att hitta någon av hennes skulpturer i en gotländsk medeltida kyrka. Mjukt och avrundat.

Mariakulten är påtaglig också i mina hoods i Uppsala.

Thomas Qvarsebos skulpturer är lite hårdare och mer kantiga. Ofta i corténstål och glas, och inte så sällan med musikteman … som i hyllningen till jazzpianisten Jan Johansson (verket därnere till vänster heter Jazz på svenska).

Det blir en fin blandning av stilar. Lite extra kul var det med en guidad visning. Vi råkade komma förbi när en sådan startade.

När guiden hade avslutat dök före detta ärkebiskopen K-G Hammar upp (sånt kan alltid hända i Uppsala). Kanske hade han kunnat hjälpa till med att tolka Lerviks madonnabilder.

Fint hursomhelst att bo granne med ett levande museum. Utställningen med Lerviks och Qvarsebos skulpturer pågår ytterligare någon månad.

Och det kommer nog att vara fri entré också framöver. Bror Hjorts Hus drivs av en kommunal stiftelse som inte styrs av den statliga kulturpolitiken.

För några år sedan fick jag för mig att läsa alla August-nominerade i kategorin skönlitteratur.

Motivet var lite oklart … på ett sätt var det ett enkelt system för att välja vad jag skulle läsa under en period.

Kanske var det också ett sätt för mig att ta tempen på den svenska samtidslitteraturen.

Tyckte jag att det som expertisen vid förlagen tyckte var bra var värt att läsa?

Böckerna som jag då tog mig igenom var följande: Ann Jäderlunds diktsamling Djupa, kärlek, ingen; Lars Noréns En dramatikers dagbok, del 3; Therese Bohmans Aftonland; Lina Wolffs De polyglotta älskarna; Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika och Andrzej Tichýs Eländet.

Flera var bra utan att vara fantastiska. Jäderholm var intressant men svårbegriplig. Norén klarade jag mig inte igenom.

Den som stack ut var Lina Wolffs De polyglotta älskarna. Ingen mördande konkurrens kanske, men Wolff vann också (således helt rättvist enligt mig) priset det året.

Nu har jag läst Wolffs senaste bok Djävulsgreppet. Obehagligt bra om en destruktiv relation. En kvinna blir utnyttjad och misshandlad av en man som hon trots allt inte kan lämna/leva utan.

Någon recensent skrev att ”… styrkan i boken ligger i att vi så helt och fullt delar kvinnans ambivalens”. Inte jag … det är uppenbart att hon är/blir galen om hon inte lämnar mannen.

Men gör hon det? Tja, vad tror ni?

Hursomhelst är det gastkramande läsning. Faktiskt ganska mycket bättre än Ia Genbergs Detaljerna som fick årets Augustpris.