Blyerts och blad

Jag lyssnar ibland på podden med Sigge och Alex.

Ibland glömmer jag bort den … och så påminner Jon (äldste sonen) om att det finns ett avsnitt som jag nog borde lyssna på.

Senast hände det i början av året. Sigge listade de femtio bästa sångrösterna någonsin. Han hade blivit inspirerad av tidskriften Rolling Stone som hade listat de 200 bästa.

Högst på Rolling Stone-listan finns Aretha Franklin. Hon har beskrivit sin egen uppgift som sångare som att sträcka ut en hand “… me with my hand outstretched, hoping someone will take it.”

De bästa rösterna behöver förstås inte vara de mest perfekta och tonsäkra, utan de röster som har förmågan att tränga in och beröra.

Som Aretha Franklin, Nina Simone eller Johnny Cash (för att ta några exempel).

Listandet är en galen grej förstås, och man bör väl inte ta den på alltför stort allvar. Men många gick i taket för att vissa var med och andra inte på Rolling Stone-listan.

Men det som gjorde det så fint med Sigge Eklund i podden var att han gjorde listan till en slags resa i sitt eget inre … ett sätt att visa vem han är och var han kommer ifrån.

Jag blev fångad av hans berättelse, och av musiken. Och började fundera på hur min egen lista skulle se ut (Jon hade förstås listat ut att just detta skulle ske).

Listan är inte klar (kommer kanske aldrig att bli det), men högt upp där bland de tio bästa finns Van Morrison.

Jag lyssnar ganska mycket på Van Morrison, och hans tidiga skivor. Och erinrade mig något som Lasse, en kompis, sa till mig en gång.

Vi var några som jobbade tillsammans om somrar och jular på Domus i Norrköping … jag hade efterhand avancerat och fick ansvaret att ha hand om skivavdelningen.

När Lasse inte feriejobbade i Norköping, läste han juridik i huvudstaden. När jag var 18 och skulle flytta från Norrköping för att börja plugga, sa han en gång att: ”Van Morrison är stor i Stockholm”.

Jag minns fortfarande det där … inte det enda skälet till att jag flyttade till Stockholm, men kanske hade det betydelse. Van Morrison är stor i Stockholm.

Sigge Eklund har Morrison på plats 41, mellan Jaques Brel och Elvis Presley. Lite snålt, tycker jag.

På Walmstedska gården i Uppsala pågår en utställning med Stina Wollter: Förhållandevis.

Ibland på muséer brukar jag (och många andra med mig) ta bilder av konstverken, men här finns en uppmaning att inte göra det alltför bra.

Så här står det:

”Om du fotograferar min konst vill jag att du gör det så ‘dåligt’ (lite från sidan, med en person lite för osv.) att det inte kan spridas, reproduceras eller tryckas. Tack.”

Lätt att förstå. Inte så viktigt när det gäller verk av Zorn, Picasso och Velasquez, men för sådana som försöker leva på sin konst idag.

Jag hörsammade i alla fall uppmaningen och tog lite dåliga bilder.

Vi såg Julius Caesar på Uppsala Stadsteater igår. Teatern verkar ha anpassat sig efter det moderna medialandskapet.

Precis som senast på Dramaten (Linje Lusta) får man följa karaktärernas minsta ansiktsrörelser på stora skärmar ovanför scenen. En kamera följer karaktärerna.

Här fanns det ännu flera skärmar, och allsköns scentekniker och sufflörer promenerade runt på scenen fullt synliga för publiken.

Det funkade bra … hög intensitet och närvaro. Välspelat. DN:s recensent tyckte att skärmarna tog över, men jag tyckte nog inte det.

Det rinner mycket blod och de flesta karaktärer är döda när pjäsen är slut, men så är det ju också en tragedi av Shakespeare.

Allt det moderna till trots, Shakespeares text är ändå kärnan i föreställningen.

Vi masade oss iväg på bio igår kväll.

Har en svensk film blivit Oscarsnominerad i tre klasser – bästa film, bästa regi och bästa originalmanus – bör den väl vara något utöver det vanliga.

A Triangle of Sadness, regisserad av Ruben Östlund.

Vi följer ett vackert ungt par, en kvinnlig influencer och en manlig modell, i tre olika sammanhang: under ett restaurangbesök, på en lyxyacht och som skeppsbrutna. Det blir en slags triangulerad deppighet.

Östlunds film driver med och kritiserar olika företeelser i samhället: ytlighet, cynism, ojämlikhet, hierarkier och kapitalismen. Att några få människors lyxliv betalas av andra människors slavliknande jobb.

Man blir inte så överraskad av intrigen, och precis som det har skrivits i pressen är det lätt att äcklas av spyorna under den så kallade kaptensmiddagen på båten.

Snyggt hantverk är det i alla fall. Välspelat, med många utmärkta rolltolkningar, bland annat Woody Harrelson som marxistisk (försupen) kapten.

Särskilt kul att se Henrik Dorsin som valhänt och bortkommen nyrik (han har tjänat sin förmögenhet på att skriva kod).

Dråpligt humoristiskt ibland… man skrattar gott åt de korkade rikingarna. Pengar spelar dock inte så stor roll när deras värld går under.

I Robinsonlivet är det annat än köpkraft som gäller: att kunna göra upp eld och fixa käk.

Det finns inga riktigt sympatiska (eller empatiska) karaktärer … även de tidigare förtryckta tar på sig rollen som förtryckare när tillfälle ges.

Ingen verklig kärlek finns, knappast någon sann kommunikation, få goda människor och svaga utsikter att något ska bli bättre. Och så tycker man lite synd om nästan allihopa.

Filmen är lite för lång men visst är det sevärt och ofta absurt roligt. Som samhällskritik är det dock lite torftigt. Betyg: 3.5 på en femgradig skala.

Vi var på Dramaten igår och såg Linje Lusta (eller A Street Car Named Desire som den heter i original).

Den var precis så bra som recensenterna, inklusive min favorit Leif Zern, har sagt att den är.

Utmärkt skådespeleri av Livia Millhagen (som Blanche), Daniel Bejarano (Stanley), Rebecka Hemse (Stella) och Shanti Roney (Mitch).

Vi såg en sinnrikt moderniserad uppsättning av Tennessee Williams välskrivna klassiker.

Samtidigt som man följer det som händer på scenen kommer man med hjälp av videokameror extremt nära skådespelarna.

Musiken används på ett suggestivt sätt, bland annat Lou Reed, Chromatics, Beach House, America, Badalementi, Mahler och (i en kraftfull final) Marta Wainwright.

Det är tre timmar med hög intensitet.

Williams pjäs spelades på Broadway 1947 och ett par år framåt med Marlon Brando i rollen som Stanley.

Samma roll hade Brando i den första – och mest kända – filmversionen några år senare. Där spelade han mot Vivien Leigh (Blanche), Kim Hunter (Stella) och Karl Malden (Butch).

Alla huvudrollsinnehavare utom Marlon Brando vann en Oscar för sina rollprestationer. Lite intressant med tanke på att det nu är Brando som framförallt förknippas med filmen.

Vem fick då Oscar för bästa manliga huvudroll 1952? Vem var det som bräckte Marlon Brando?

Jag kollade och det var … Humphrey Bogart (för sin roll i filmen The African Queen).