Blyerts och blad

I ett tidigare inlägg berättade jag om fågelappen Merlin (läs här).

Några har hört av sig och vill veta om intresset håller i sig. Jodå, visst är det så. Promenaderna i skogen och längs vattendrag blir ännu lite roligare när man vet vilka fåglar som hörs.

Igår i den närbelägna Stadsskogen hördes – förutom de vanliga – gärdsmyg, kungsfågel, grå flugsnappare och tofsmes. Den sista av dessa för första gången.

De senast registrerade är tofsmes (Stadsskogen i går), drillsnäppa och storspov (båda i Kungshamn-Morga naturreservat i förra helgen) och svarthuvad mås (Svandammen).

Målet för sommaren är att ha registrerat 100 arter.

Just nu är jag uppe i 86, så det borde gå. Vi ska ju till Gotland ett par veckor i juli och där finns det en del som väntar på mig och Merlin.

Jag har märkt att en del idiomatiska uttryck inte går att använda i samtal med yngre-yngre.

En del sådana har också blivit problematiska på andra sätt. Som när man säger att det här går som på räls, eller att något går som tåget. Vi som gärna åker tåg vet att det som går som på räls alltför ofta blir stående mellan Knivsta och Märsta.

Det kom som ett brev på posten är också uppenbart tidsotypiskt. Det är inte så vanligt längre att det alls kommer några brev på posten, och de kommer definitivt inte varje dag.

Eget beröm luktar illa har tyvärr också blivit föråldrat i det självbespeglande samhället. Att framhålla sig själv är sådant som förväntas av en idag.

Böljan den blå då? Nja, böljor har väl egentligen aldrig varit blå, men uttrycket blir alltmer missvisande. För mycket olja och annat skräp.

Hon är ute och cyklar kunde tidigare  tyda på att någon inte riktigt hade alla indianer i kanoten (vilket man kanske inte bör säga av andra skäl), men nuförtiden är den som är ute och cyklar miljövänlig och ett föredöme för oss andra. ”Hon är ute och cyklar. Jaha, vad bra …”.

Att något barkar åt skogen låter väl också numera som något bra. Skogen binder ju koldioxid, och den vill vi helst ha bunden.

Ett kul idiomatiskt uttryck är inte sedan Eldkvarn brann, vilket ungefär betyder för länge sedan; dvs. när en kvarn i Stockholm som hette Eldkvarn brann. Men Eldkvarn är också en rockgrupp från Norrköping och den gruppen slutade väl spela regelbundet för något decennium sedan. Inte sedan Eldkvarn brann, blir då i början av 2000-talet. Vilket väl för yngre-yngre väl ungefär är när Eldkvarn brann.

Det kanske bästa exemplet på ett idiomatiskt uttryck som är passé är att det där är en riktig surdeg. Är det något som står för progressivt och modernt leverne så är det väl just surdegar.

Det är roligt att språk förändras på det här sättet, och att betydelsen av olika idiomatiska uttryck ibland kan bli den rakt motsatta. Som att dra dit pepparn växer. För det vore väl inte så dumt att kunna tillbringa ett par veckor på Trinidad eller Cayman Islands, dvs. där pepparn växer, eller hur?

Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
Sätt på dig kappan.
Släck ljuset i tamburen.
Stäng dörren.
Låt de döda balsamera de döda.

Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.

Werner Aspenström

Från diktsamlngen Trappan (1964)

Dagen efter Beyoncés konsert i Solna, hade jag en föreläsning … också den i Solna.

Så det blev enbart ett par timmars sömn innan jag var tvungen att tåget tillbaka mot huvudstaden.

Ingen vidare planering.

Jag föreläste för något som kallas Dispanätverket. Dispa samlar föreståndare för förvaltningshögskolor i Europa, dvs. sådana som rekryterar och vidareutbildar tjänstemän (framförallt i staten).

Vi har ingen riktig motsvarighet i Sverige. Myndigheten Universitets- och Högskolerådet (UHR) utgör den svenska noden i nätverket, och det var också i dess lokaler i Solna Strand som konferensen ägde rum.

Intresserad grupp. Jag pratade om olika länders strategier för att hantera covidpandemin. Jag kände väl inte att jag presterade på topp (lite för lite nattsömn för det), men enligt de rapporter som jag har fått i efterhand var deltagarna ändå nöjda.

Under hela sessionen (nätverket hade en tredagarsträff) satt en tecknare och illustrerade det som sades (bilden uppe till höger är en del av det som hon uppfattade att jag framförde).

Har varit iväg på en resa till Malaga och Granada med Linnea. Vi har gjort några pappa & dotter-resor tidigare, men nu var det ett tag sedan sist.

Underbart fina dagar i Andalusien. Vi bodde i stadskärnan i Malaga så det var nära till mycket, bland annat en massa tapas- och pintxosbarer.

Och med beachen Playa Malaguena inom gångavstånd.

Picassomuséet (konstnären föddes i Malaga och det är 50 år sedan han dog) har både fin konst och ett mysigt café.

Höjdpunkten på resan var en tur till Granada och Alhambra (bilden till höger) … det senare ett stort palatsområde, fäste för Nasriddynastin under 1200- och 1300-talen.

Från början av 700-talet var det muslimskt styre i Andalusien. Det var först 1492 som Granada – som den sista muslimska staden – besegrades. Religionskriget (den så kallade reconquistan) hade då pågått i några hundra år.

Det var i den här vevan som Spanien blev Spanien.

Isabella I av Kastilien och Ferdinand II av Aragonien hade 1469 gift sig med varandra (resonemangsäktenskap med påvlig välsignelse). De såg sedan till att den katolska kyrkan segrade i kriget mot morerna.

Under perioden när Andalusien var muslimskt fanns åtminstone en viss religiös tolerans. Efter att de katolska regenterna tog över, förvisades dock såväl judar som muslimer.

Linnea och jag gick runt i Malaga och läste wikipediaartiklar om: Al-Andalus, Isabella och Ferdinand (det borde göras en ”game of thrones-serie” om dessa båda), reconquistan, Garcia Lorca, spanska inbördeskriget etc.

Sista kvällen i Malaga lyckades vi också få biljetter till flamencoklubben Kelipé, och det blev en vidunderlig upplevelse. Passion och känsla. Vi var båda alldeles tagna av uppvisningen.

Kolla gärna på videon här för att få en bild av Kelipé.

Underbart fina dagar tillsammans med Linnea (som går lika fort som jag och som numera läser kartor lite bättre än jag). Vi lyckades nog också till slut hitta presenter till alla som inte var med oss den här gången i Malaga.

Obs … en fortsättning på tidigare inlägg

Diskussionerna om Agenda 2030 fortsätter, och  nyckelfrågan är hur intresserad den nuvarande regeringen är: finns det någon vilja?

I Tidöavtalet är Agendan inte nämnd, inte heller i Regeringsförklaringen.

I tisdags föreläste jag för den enhet som samordnar frågor om Agenda 2030 i Regeringskansliet. Enheten ligger numera i Klimat- och Näringslivsdepartementet, och de ordnar möten för en interdepartmental arbetsgrupp (IDA-gruppen).

Det var kanske ett 50-tal som kom och lyssnade i Stora Tigern (som lokalen heter), och flera av dem hade nog läst den rapport som jag skrev till Agenda 2030-delegationen.

Jag upprepade en del av den argumentation som finns i rapporten.

Det finns en slags minimivariant för vad regeringen behöver göra. Det måste finnas någon ansvarig enhet, det måste finnas projekt som kan presenteras som kopplade till Agenda 2030, statistik måste tas fram, man måste kunna leverera rapporter till riksdagen och andra.

Men utöver det?

Ska regeringen aktivt försöka använda Agenda 2030 som en möjlighet att utforska och utveckla policies inom något eller några områden, dvs. ska man organisera för att utveckla något nytt, eller ska man presentera det som ändå görs och säga att det är det som är Agenda 2030.

Det senare är en mer laid-back inställning och den är förstås möjlig (förmodligen den mest sannolika). Sverige kommer ju ändå att framstå som i framkant, helt enkelt eftersom vi i många avseenden är ett rikt och väl utvecklat samhälle.

Om man inte vill göra så mycket, är tricket att lita till att det ändå händer en massa som kan presenteras som Agenda 2030. Det är då inte policyn (Agendan) som styr praktiken, utan vissa praktiker som kan användas för att ge policyn kött på benen.

Däremot … ifall regeringen vill använda Agenda 2030 för att utveckla den egna politiken inom något eller några områden (exempelvis social hållbarhet), då måste den göra något mera.

Då krävs en kraftfull organisering, och en organisering som överskriver både gränser mellan departement och gränser mellan departement och myndigheter (det är ju i myndigheterna som kunskaperna huvudsakligen finns). Och då bör samordningsenheten vara placerad i Statsrådsberedningen.

Någon sådan organisering ser vi dock inte till. Gissningsvis är intresset för Agenda 2030 hos den nya regeringen svagt.

En indikator på detta kan man se i budgetpropositionen. Där står det först en smula hoppfullt att ” Agenda 2030 utgör färdplanen framåt för att hantera rådande kriser”.

Lite senare står det dock att ”Regeringens politiska prioriteringar genom de gemensamma samarbetsprojekten utgör inriktningen för Sveriges arbete med Agenda 2030”.

Samarbetsprojekten är de sex (eller kanske sju) projekt som regeringen och Sverigedemokraterna ställde sig bakom i Tidöavtalet.

Förespråkare för mer kraftfulla insatser för att förverkliga Agenda 2030 har nog anledning att vara oroliga över den formuleringen. Det låter onekligen som att det helt enkelt är de samarbetsprojekt som finns i Tidöavtalet som numera utgör Agenda 2030.

Framtiden får väl utvisa ifall dessa farhågor kommer att besannas.