Jag var ute och tog en öl med några kollegor tidigare i veckan.
En av dem berättade att hon nyligen hade stött på några experter från Antikrundan, och frågat om värdet på en släktklenod på sin mammas sida. Det var en olympisk guldmedalj.
Lite nyfiken blev jag.
Släktingen visade sig vara Per-Erik ”Särna” Hedlund som vann guld på femmilen i vinter-OS 1928 i S:t Moritz. Han vann också Vasaloppet samma år, och fick Svenska Dagbladets guldmedalj.
Så här berättade ”Särna” Hedlund om femmilsloppet, enligt en intervju som gjordes av Stellan Kvärre för skriften Sport i Dalarna (jag citerar ur artikeln eftersom den är så underbart skriven):
”Jag hade ju tävlat för Malung och av skinnarna fått en helvit tävlingsdress som tack för mina insatser. En dräkt som var tunnare än ordinarie landslagsdräkten. Den skulle passa bra i alperna i Schweiz där det kunde bli varma vårvindar när det blev dags för OS. Och så blev det ju.
Men landslagets dräkt var helblå. Jag sa till vår överledare, en överstelöjtnant från Skåne att jag kommer att köra i min helvita dress. Då blev han som tokig den där militären och sa att i så fall skall han sätta stopp, så jag inte får starta. Men Särna blev inte svaret skyldig. – Får jag inte åka i den dräkt jag är van vid kan du dra åt helvete du och ditt skidförbund.
Dagen därpå i strilande vårväder utklassade Särna Hedlund alla … Hur var det då med överstelöjtnanten som försökt stoppa Särna Hedlund. Jo han kom fram till segraren. Ställde sig i givakt, gjorde honnör och utbröt: På Sveriges vägnar vill jag hälsa er som segrare: Men Särna-Hedlund glömde inte så lätt utan han svarade:
– Nå dög dräkten åt dig, gubbjävel. Och från den dagen var den helvita dräkten det svenska landslagets officiella tävlingsdräkt.”
Artikeln är längre och innehåller bland annat en intervju med Sixten Jernberg. Läs den gärna här.
Blyerts och blad 