Blyerts och blad

När jag passerat över Fyrisån, är det bara 3-4 minuters promenad kvar på Vretgränd innan jag är framme vid stationen.

Jag hinner passera några frisersalonger, ett galleri (med Jan Stenmarks collage och Lars Jonssons fåglar i skyltfönstren) och Centralkonditoriet.

Och sedan stationen, fast det heter resecentrum. Stationen är numera ett ” … ett brasserie med en smak av Paris, en bar med Londons puls och ett café med en doft av Rom”.

Allt detta finns i Uppsalas gamla stationshus, ritat på 1800-talet av Adolf Wilhelm Edelswärd som ritade nästan 300 svenska stationshus.

Och så ger jag mig upp på plattformen för att hoppa på direkttåget (7.52) till Stockholm, och vad möts jag av då?

Nedanför Bleke backe öppnar sig staden, vid Svandammen och Flustret.

Här finns Svandammshallarna. Det var där – i det som då kallades Bollhuset – som Uppsala studentkår 1939 röstade för att inte ta emot 10 judiska akademikerflyktingar från Nazityskland.

En påminnelse om att högre utbildning inte  är någon garanti för humanitet.

Här vid Svandammen finns också ett av Uppsalas mest anrika konditorier: Fågelsången (bilden).

Bulleriet startade samma år som jag föddes, och lokalerna börjar bli lite slitna och trötta. Ändå är det ett av Uppsalas bästa fik, och ganska charmigt.

Strax når man fram till Fyrisån, vid Islandsbron. Fyrisån är ett påtagligt litet vattendrag, som delar stadskärnan.

Väster om ån finns universitetet, slottet och domkyrkan. Öster om ån finns – om jag hårdrar det något – det lite mer moderna Uppsala.

Strax efter passagen av Segerstedthuset hamnar man i området strax söder om Slottet.

Gångvägen här ner mot stadskärnan – den heter Bleke backe – är avgjort den vackraste delen av promenaden mot stationen.

Det är någonting med bokarna, och hur de släpper igenom ljus, som skapar magin.

Annars sägs inte bokträd släppa igenom så mycket ljus, men de är väl helt enkelt inte särskilt många här. Fina är de hursomhelst.

Backen ser olika ut beroende på årstid. Särskilt fint är det om hösten när löven har fallit (se bilden till vänster). Om vintrarna kan det bli jättehalt, och då är det bäst att ta en omväg.

Det känns också helt i sin ordning att veta att det var professorn i botanik, Carl von Linné – Uppsalas egen förgrundsfigur – som först beskrev och namngav bokträdet.

Fortsätter man förbi den Eklundska bänken går det inte att undvika Segerstedthuset.

20 000 m² – mer än två fotbollsplaner kontorslokaler, sammanträdesrum och arkiv.

Segerstedthuset ser ut som en strandsatt färja, och smälter knappast omärkligt in i omgivningen.

Här håller numera universitetets ledning och förvaltning hus, eller så är de i full färd med att flytta in.

Huset kan ses som en manifestation av administrationssamhället. Här huserar det som i utbildnings- och forskningssammanhang brukar kallas overhead.

Segerstedthuset har utsetts till årets fulaste nyproduktion i landet (Kasper Kalkon-priset), men jag vet inte.

Det är väl som projektledaren sa: ”Vissa belackare anser att det ser ut som en Finlandsfärja eller en tjock-tv … [men] … de som hävdar det, tycker ju inte att någon byggnad som uppförts efter 1930 är bra.”

Vägen hemifrån till stationen tar sisådär 25 minuter för mig att gå.

En fin promenad, ifall det inte regnar. Det finns också en del att vila blicken på.

Utanför Botaniska trädgården finns exempelvis den Eklundska bänken.

Uppkallad efter Nils Eklund, numera en fri man. Tidigare en (högst) verksam utredare vid diverse statliga myndigheter.

Nils tillhör den krets av praktiker som håller sig à jour med forskningen, och som därför kan fungera som en brygga mellan forskning och praktik.

Vi träffades första gången vid en kurs som jag var med och anordnade för dåvarande Riksrevisionen. Den hette Organisationsteori 90.

Där på den Eklundska bänken sitter Nils ibland och njuter av omgivningarna.

Kanske funderar han på tillståndet i staten och på förvaltningspolitikens irrvägar. Eller så tänker han tillbaka på matchen nyligen där Liverpool besegrade Arsenal med 4-0.

Han har förstås också med sig hunden … ni vet ”You’ll never walk alone”.

Nybliven Uppsalabo nu. Nygammal skulle man kunna säga eftersom jag en gång för länge sedan föddes här på Akademiska Sjukhuset.

Flyttlasset från Gröndal gick för halvannan vecka sedan.

Näst sista dagen i Gröndal firades med ett besök på kvarterskrogen Gandhi (superb indisk mat), och med en fika på Lundbergs.

Lundbergs – ett konditori i 1940-talsmiljö. Godare croissanter och baguetter går inte att få. Klenäterna till jul ska man bara inte tala om.

Men det är klart … när det nu är Jon & Claire som flyttar in i ”min” lägenhet, blir det säkert också framöver en eller annan bulle från Lundbergs.