Blyerts och blad

Numera är det så att en attraktiv stad behöver ett antal förstklassiga caféer. Det finns också en del bra sådana i Uppsala.

Güntherskas Hovkonditori och Schweizeri är ett sånt, liksom Konditori Fågelsången.

Men så väldigt många andra finns det inte. Och ofta kan kaffet vara sådär.

Då är det bra att veta att det på Sysslomansgatan finns ett litet italiensk café som alltid serverar förstklassigt kaffe: Café Tar.

Det är heller aldrig trångt om saligheten. Något som förstås är lite oroväckande (hoppas verkligen att verksamheten går runt!), men som ändå gör att det alltid finns sittplats.

På café Tar finns också glass, färgglada läskedrycker från Italien och ett – inte jättestort men ändå – lockande urval av cannolis och citronfromagebakelser.

Men det är kaffet som är grejen på Tar …

Bror Hjorts hus ligger bara några hundra meter från där jag bor (och hamnar på åttonde plats på tio-i-topp-listan över Uppsalas attraktioner).

Här hade konstnären sitt hem och sin ateljé. Det är ett väldigt fint hus, och väl värt återkommande besök.

Mestadels är Hjorts skulpturer lite grova, naivistiska och med klara färger. Verkligen säregna.

Den kanske mest kända är Näckens polska som står framför Uppsalas Resecentrum. Jag har skrivit om den tidigare här.

Bror Hjorts hus har också tillfälliga utställningar, som ofta är mycket sevärda.

Vi har under senare år bland annat sett utställningar med verk av Lars Lerin, Sven Ljungberg, Assa Kauppi, Klara Kristalova och Stina Wirsén.

Vi var där i lördags. Just nu visas fotografier av Hans Gedda, bland annat den fina bilden av Hasse & Tage.

Idag har jag varit på utflykt till Karlstad.

Jenny och jag berättade om vår rektorsbok för en ganska stor grupp rektorer.

Det var en intresserad skara, och det verkade som att våra teoretiska poänger gick hem. Sånt gör en glad.

Vi fick också lite tid över innan tåget skulle ta oss tillbaka, så vi hann med en kulturell tur genom Karlstad i höstsolen.

Bland annat tog vi en promenad till Sandgrund, som numera är Lars Lerins permanenta konsthall. Det är mycket sevärt.

Det är lätt att bli imponerad av Lerins akvareller. Han kombinerar – som ingen annan – mirakulös känslighet med fenomenal teknisk förmåga.

Är det en bild från Lofoten känns det helt enkelt som om man vore på Lofoten.

Visst är det sevärt när Mick Jagger studsar runt som om det fortfarande vore 1967, och Keith Richards lufsar fram och tillbaka på scenen som en (rolig) karikatyr av sig själv.

Alla smakdomare verkar inte helnöjda, men visst svänger det fortfarande om the Rolling Stones.

Under morgonpromenaden i morse ljöd Gimme Shelter, Sweet Virginia, Let it bleed, You got the silver och en del andra favoriter i lurarna.

Lika tight och snyggt som på skivorna blir det förstås aldrig live.

Men det är klart … envisas dessa äldre gentlemen med att hålla på fast de är sisådär 75 bast, får man ju inte missa showen.

Mycket resande i tjänsten den här veckan.

Igår: föreläsning om förvaltningspolitikens krumbukter för Södertörns högskolas styrelse. Plats: Västerås slott (den gigantiska mattan på bilden ligger på slottet).

Idag: seminarium om hur regeringen granskar sina myndigheter och vad som händer med politiken. Plats: Göteborgs universitet.

Imorgon (också i Göteborg) blir jag själv granskad. Tillsammans med kollegorna Pierre och Sundström ska jag stå till svars, inför finansiären (Riksbankens Jubileumsfond), för hur vi har skött vårt forskningsprojekt om granskningssamhället.

På torsdag – åter tillbaka i huvudstaden – föreläsning för högre chefer i staten om europeiseringen av den svenska förvaltningen.

På torsdagkväll är det sedan dags att pusta ut … och då kommer också veckans höjdpunkt: The Rolling Stones på Friends i Solna.

Som Keith Richards en smula lapidariskt uttryckte det inför turnén: ”Hey guys, here we come. See you there!”