Blyerts och blad

Varje liv är ett mirakel. Och när ens eget barn får egna barn, kan man inte vara annat än lycklig.

Inser att Flora – den nyfödda – kommer att leva en bit in på nästa sekel, det vill säga det 22:a århundradet.

Tanken svindlar.

Vi får nog skärpa till oss lite: se till att få ordning på klimatet, stävja allsköns utbredd girighet och helt enkelt försöka vara  hyggliga mot varandra.

Så att Flora, någon gång då i början av, säg, 2103 kan sätta sig ned med sina – då lite till åren komna – vänner och njuta av en espresso och en ostmacka.

Kanske kommer hon att erinra sig hur fint det ändå var att vara så välkommen till världen den där gången för länge sedan – den 22 oktober 2017.

Här bor jag nu: Eriksbergsvägen i Uppsala. Området heter Sommarro.

Bilden till höger är tagen i slutet av 1940-talet utanför en livsmedelsbutik som låg längs ”min” del av Eriksbergsvägen.

Bilen är en DeSoto – ett märke som Chrysler tillverkade. Ernie – ni vet han i serierna om Pirayaklubben – kör en deSoto.

Hernando de Soto, som märket uppkallades efter, var en spansk conquistador.

Det var nog ganska populärt med amerikanare efter kriget (damen till vänster på bilden ovan är för resten fru Wåhlin).

Jag blev lite förvånad när jag promenerade längs Sysslomansgatan i veckan och – mitt emot det förträffliga caféet Tar – upptäckte … en deSoto.

Kanske är det samma bil. Den som vet något om conquistadorer i Uppsala får i alla fall gärna höra av sig.

När jag passerat över Fyrisån, är det bara 3-4 minuters promenad kvar på Vretgränd innan jag är framme vid stationen.

Jag hinner passera några frisersalonger, ett galleri (med Jan Stenmarks collage och Lars Jonssons fåglar i skyltfönstren) och Centralkonditoriet.

Och sedan stationen, fast det heter resecentrum. Stationen är numera ett ” … ett brasserie med en smak av Paris, en bar med Londons puls och ett café med en doft av Rom”.

Allt detta finns i Uppsalas gamla stationshus, ritat på 1800-talet av Adolf Wilhelm Edelswärd som ritade nästan 300 svenska stationshus.

Och så ger jag mig upp på plattformen för att hoppa på direkttåget (7.52) till Stockholm, och vad möts jag av då?

Nedanför Bleke backe öppnar sig staden, vid Svandammen och Flustret.

Här finns Svandammshallarna. Det var där – i det som då kallades Bollhuset – som Uppsala studentkår 1939 röstade för att inte ta emot 10 judiska akademikerflyktingar från Nazityskland.

En påminnelse om att högre utbildning inte  är någon garanti för humanitet.

Här vid Svandammen finns också ett av Uppsalas mest anrika konditorier: Fågelsången (bilden).

Bulleriet startade samma år som jag föddes, och lokalerna börjar bli lite slitna och trötta. Ändå är det ett av Uppsalas bästa fik, och ganska charmigt.

Strax når man fram till Fyrisån, vid Islandsbron. Fyrisån är ett påtagligt litet vattendrag, som delar stadskärnan.

Väster om ån finns universitetet, slottet och domkyrkan. Öster om ån finns – om jag hårdrar det något – det lite mer moderna Uppsala.