Blyerts och blad

Nytt år och det finns åtskilliga skäl till svartsyn.

2024 var det varmaste året sedan man började ta fram globala temperaturdata. Vi ligger nu 1.6 grader över temperaturen under slutet av 1800-talet.

I Parisavtalet lovade världens regeringar att göra allt för att se till att medeltemperaturen i världen inte skulle komma att överstiga 1.5 grader.

Enligt en artikel i The Lancet beräknar brittiska forskare att drygt 64 000 har dödats i Israels attacker i Gaza, dvs. långt fler än som rapporterats av den palestinska hälsomyndigheten.

Och folkmordet i Gaza fortsätter. Att den svenske statsministern, som intervjuades i veckan, ännu inte kan säga om statens Israels agerande är proportionerligt eller ej är både ynkligt och skamligt.

Och så Trump då … som enligt känt mönster svamlar på om än det ena och än det andra. Trump som – trots att han hetsade fram en statskupp för att hålla sig kvar vid makten – ändå fick förtroendet att än en gång leda världens mäktigaste land.

Det är också med Trumps USA som vi kommer att ha ett avtal som gör att den amerikanska krigsmakten – om de vill – obehindrat har tillgång till svenska försvarsanläggningar. Det kan väl inte kännas så bra ens hos alla moderater.

Det finns många skäl till missmod (vilket nog kan förklara att det har varit glest med inlägg på bloggen under helgerna).

Bruno K Öijer fångade känslan av galenskap i sin nyårsdikt i Dagens Nyheter, men poeten erbjuder också en öppning där ”livet försiktigt ler mot dej”.

Så här slutar Öijers dikt, som heter En natt som den här:

” … du är ensam
ensam som vi andra i en sjuk galen värld
och du släcker din lampa
kryper ner i sängen
och låter mörkret vara ifred
låter det krama sovrumsfönstret
som står öppet på vid gavel
och du reser i sömnen
du reser långt långt bort
till platsen där vildhästarna leker
och tar hand om sina föl
platsen där månljuset
lagt ner sitt blixtrande svärd
i den kolsvarta floden
och där livet självt försiktigt ler mot dej
livet som ständigt
hamrat och bankat mot himlen och marken
för att släppas in
och äntligen få komma hem”

Jag funderar lite över utredningen som presenterades tidigare i veckan, den om den så kallade ”angiverilagen”.

Betänkandet heter: Vissa åtgärder för stärkt återvändandeverksamhet och utlänningskontroll (SOU 2024:80).

Intensiva protester ledde till att förslagen inte blev lika långtgående som hade förespeglats i direktiven till utredningen och som många hade fruktat.

Tidöpartierna hade framgick det förhandlat med varandra om vilka sektorer som skulle undantas från angiveriet/informationsplikten.

Liberalerna utropade sig som ”segrare” och Sverigedemokraterna (SD) fick frågor om varför de hade givit efter (de svarade att de hade fått igenom något annat som ännu inte kunde tillkännages).

Man kunde förstå att det hade varit intensiva förhandlingar mellan Tidö-partierna.

Den ansvarige ministern, Johan Forssell, lade vid presskonferensen där utredningen presenterades ut lite dimridåer (Susanne Nyström skrev en text om detta i Dagens Nyheter).

Det viktigaste i allt detta är naturligtvis vilka regler som kommer framöver, och vilka yrkesgrupper som ska tvingas in i det nya systemet.

Men det är en annan fråga som jag funderar över.

Hur kommer det sig den särskilda utredaren Anita Linder kunde lägga fram ett förslag som var identiskt med det som Tidöpartierna inom sig parallellt hade förhandlat fram?

Hur såg relationen mellan politik och myndighet ut?

En offentlig utredning är formellt sett en myndighet (om än tidsbegränsad). Den styrs av sina direktiv men ska annars verka fristående från politiken.

Men hur kommer det sig att utredaren landade i precis det förslag som Tidöpartiernas förhandlare i regeringens samordningskansli hade enats kring?

I en artikel i Aftonbladet ställdes frågan till utredaren ifall politikerna hade kunnat påverka arbetet med utredningen. ”Nej, absolut inte”, svarade Anita Linder.

Om inte utredningen har styrts av förhandlingarna i regeringskansliet, måste det väl vara Tidö-förhandlarna som övertygats av utredningens argumentation.

Men är det sannolikt att Tidö-förhandlarna, när de fick läsa utredningsbetänkandet, bara lite ömt log mot varandra och bestämde sig för att göra utredningens förslag till regeringens?

Som Refaat El-Sayed sa en gång: ”här ligger en gravad hund”.

Vi har äntligen kommit hem, meddelade statsministern när NATO-processen hade förts i hamn.

Jag tänker lite på det nu när det står klart vilka som ska leda världens mäktigaste land, ”the land of the free and the home of the brave”.

Inte utan att man blir mörkrädd av att ta del av figurerna som den blivande presidenten vill ha i sitt kabinett.

En antivaxxare, Robert F. Kennedy Jr., blir ansvarig för hälsovården. Tulsi Gabbard, känd för mycket stor förståelse för Putin och ryska ståndpunkter, blir underrättelsechef.

Ett par av världens rikaste krösusar, bland annat Elon Musk, ska föreslå kraftfulla nedskärningar i federala utgifter för socialförsäkring och sjukvård (dvs. för dem som har det allra sämst ställt).

Lee Zeldin blir chef för miljöskyddsmyndigheten och får i uppgift att montera ned allt sådant som på något sätt reglerar företag som producerar olja och fossilgas.

En fastighetsmagnat utan någon som helst erfarenhet av utrikes affärer, Steve Witkoff, ska bli Trumps sändebud i Mellanöstern. Pastorn Mike Huckabee, som vill att Israel ska lägga beslag på hela Västbanken, blir ambassadör i Israel.

Elise Stefanik blir FN-ambassadör, dvs. hon som har kallat FN för en antisemitisk arbetsplats. De flesta av Trumps utvalda verkar vara starka förespråkare av Israels ockupationspolitik (några av dem har nog också förståelse för Rysslands).

Pete Hegseth, känd agitator på Fox News, blir försvarsminister. “He is the least qualified person in history of the job,” meddelade en tidigare tjänsteman från Pentagon, allt enligt CNN.

Så kan man fortsätta …

Man kan påminna om att det är med det här landet som vi har slutit ett avtal (DCA-avtalet) som innebär att USA obehindrat har tillgång till svenska försvarsanläggningar, samtidigt som de kan disponera egna områden i vårt land där amerikansk lag kommer att gälla.

Vi har således frivilligt accepterat status som en slags koloni till USA.

Det är illa nog … men att landet som vi på detta sätt underordnar oss är på väg i en auktoritär riktning och har en hoper galningar vid spakarna gör i alla fall mig skärrad.