Lite Verdi blev det på söndagseftermiddagen: La Traviata på Folkoperan. Inte riktigt min musik.
Normkritiskt och naket, hade det sagts. Men det var mest effektsökeri, och en påtagligt sedesam nakenhet.
Det sjöngs i alla fall vackert och den för publiken osynliga orkestern spelade utmärkt.
Hela sista akten är en enda lång dödskamp för huvudpersonen Violetta, så det var inte utan att jag fruktade att resten av dagen också skulle sluta i moll.
Men inte då …
Jag var i Hebron för några år sedan, och det var en sorglig upplevelse.
Hebron är den största staden på den ockuperade Västbanken, och en helig stad för islam, judendom och kristendom. Patriarkernas stad.
Det finns israeliska bosättningar mitt inne i staden, vilket har tvingat bort palestinier från den gamla stadskärnan.
Jag var där på en bussresa från Jerusalem arrangerad av Breaking the Silence, en organisation av israeliska krigsveteraner som vill berätta för sina landsmän om vad som egentligen äger rum på de ockuperade områdena.
Nyligen berättade organisationen på sin Facebook-sida om Hashem al-Azzehs död (läs här): en fredsaktivist från Hebron. Min dotter har träffat honom och berättat om hans öppna hjärta.
Trots trakasserier från bosättare och israelisk militär hade al-Azzeh vägrat att flytta från sitt hem.
Tidigare den här veckan behövde han akut vård för sitt hjärta men vägspärrar och andra hinder som är skapade för att skydda bosättarna (som finns där illegalt), gjorde att han inte hann komma till sjukhuset i tid.
Ockupationens olycksbådande logik är nog ingenstans så tydlig som i och runt Hebron.
Jag minns att jag – då när jag var där – frågade en av de guidande israeliska soldaterna om han såg någon väg ut ur konflikten. Han suckade lite, tittade på mig och sa sorgset: ”Jag vet inte, men det är i alla fall inte det här.”
Ett par dagars konfererande i Örebro.
När jag var liten var Örebro ett lagom utflyktsmål ifall man skulle åka längre än till Linköping, men inte riktigt lika långt som till Stockholm.
Jag var på den tiden säker på att de fyra främsta sevärdheterna i staden var: Svampen, Kexfabriken, Krämaren och Eyravallen.
Nu har jag varit där igen. Svampen och Krämaren finns kvar, men varken kexfabriken eller Eyravallen.
Numera finns också Örebro universitet.
I Handelshögskolans nybyggda Nova-hus därstädes finns ett konstverk i form av en anka (bilden). Joakim von Anka upp-och-ner-vänd, antar jag. Konstverket heter Ankeborg (Lena Flodman är konstnär).
Att det är placerat i Nova-huset kan kanske tolkas som att Handelshögskolan har en ambition att vända upp och ner på invanda föreställningar om företagande och samhälle.
Undrar om de kommer att lyckas.
Ibland kan det vara fint att stå en sval höstmorgon vid Årstaberg, i väntan på pendeltåget.
Bakom diset (eller smogen) kan man ana höghusen i Årsta, där Göran Greider bor. Vad var det han sa, poeten?
”Stockholm är en förort till Årsta och Årstaskogen är Sveriges Central Park.”
En Tycho Brahe-dag är en såndär dag då allt går fel som kan gå fel – otursdagar. Brahe var en dansk astronom som listade dagar då man absolut inte skulle göra viktiga grejer.
Det finns också Sune Carlson-dagar. Det är sådana dagar som är så sönderhackade och fragmenterade att man i efterhand inte tycker att något vettigt alls har blivit gjort.
Sune Carlson var professor i Uppsala och studerade vad företagsledare egentligen gjorde. Utifrån sådana tidsstudier drog han slutsatsen att de sällan hade tid att sitta och tänka och vara strategiska, utan mest pratade i telefon och gick omkring och småtjoade med andra som råkade finnas i närheten.
Finns det flera sådana namn-dagar? Här kommer några förslag (kom gärna med flera):
En dag då vi presterar på ett sätt som vi aldrig någonsin tidigare har gjort och aldrig mer kommer att göra, skulle vi kunna kalla en Bob Beamon-dag.
En dag då vi helst av allt vill glömma något dumt som vi har gjort och vända blad, skulle vi kunna kalla för en Carl Gustav-dag.
En dag då vi bara vill hålla oss hemma och inte träffa några andra, skulle kunna kallas för en Greta Garbo-dag.
Och en dag då vi rider runt på den brittiska landsbygden och funderar på vem som borde gifta sig med vem, skulle vi kunna kalla en Jane Austen-dag.
Freewheeling Ebba.
Först rev hennes parti upp den så kallade Decemberöverenskommelsen, dvs. den som gjorde det möjligt att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande, samtidigt som allianspartierna kunde hålla fast vid blockpolitiken.
Därefter gjorde EBT uttalanden om att alliansen redan nästa höst borde ta fram ett gemensamt budgetförslag för att på så sätt utmana regeringen, och det utan att ha knystat ett ord om något sådant för sina partners.
Politiskt mod eller möjligen högmod.
Kanske kan det ändå komma något gott ur eländet. Läget när det gäller flyktingströmmarna till Europa och de utmaningar som det ställer det svenska samhället inför, ropar efter blocköverskridande samarbeten.
De finansiella påfrestningarna på kort sikt på stat och kommuner är och kommer att bli mycket stora. Det gäller att ha öppna hjärtan, men också att öppna plånböckerna (det som samlas in på frivillig väg är imponerande, men räcker inte långt).
Och det krävs lite ledarskap. Skulle man inte kunna önska sig att (s), (mp), (fp) och (c) kunde bilda en koalitionsregering under ett par år (fram till nästa valrörelse).
Moderatledaren skulle då torrt kunna konstatera att partiet kan driva den politik som de själva vill, dvs. röra sig en smula från mitten. EBT:s parti skulle kunna fortsätta att köra sitt eget race.
Det är omöjligt att sia om framtiden, men jag undrar hur stor champagnefraktionen egentligen är hos Kristdemokraterna.
—
PS Om (s), (mp), (fp) och (c) har svårt att hitta någon lokal där de kan diskutera samarbetet får de gärna komma hem till mig i Gröndal. Jag bjuder på middag från den närbelägna indiern, som har en förtäfflig chicken tikka mango masala. Och jag lovar att inte berätta något för någon om vad som sägs. 😉
Intensiv men rolig föreläsningsdag igår, så det fick bli lite lugnare idag. Jag tog bland annat en lång promenad, och insåg att det hade blivit höst.
Kom att tänka på en av mina favoritlåter Autumn leaves, med en text som ursprungligen är skriven av Jacques Prévert.
Alltför sorglig kanske …
Här är i alla fall en fin inspelning med Eva Cassidy.
När jag läste idag om neutrinerna, att de har massa och att de kan byta identitet (dvs. om den upptäckt som gav nobelpriset i fysik) kom jag att tänka på en Rocky-strip som fanns i förra veckans DN.
Rocky sitter med Igge och dricker öl. Så här går konversationen (mest är det som vanligt en monolog):
Rocky: ”Finns det ingen Stephen Hawking eller Einstein som jobbar på nåt som vi faktiskt skulle ha nytta av? De där supersmarta är bara intresserade av det oändligt stora eller oändligt lilla”
”Men hallå! Kan de inte slänga ett getöga på oss som är här mittemellan? Här finns också problem att lösa! De kan väl fnula på rymden på sin fritid? Vi har en del mer brådskande ärenden!”
”Det är fan oansvarigt av honom att dilla med rymden när vi är sju miljarder morons som inte vet vad fan vi håller på med! Säga vad man vill om rymden, men brådskar gör den fan inte.”
”‘With great power comes great responsibility! John F. Kennedy. Eller om det var Stålmannen …?'”
Igge: ”Jag googlar!”
Det finns en massa information som är svår att göra så mycket av.
Idag fick jag (och många andra) reda på att neutriner har massa.
Tusentals miljarder neutriner strömmar genom våra kroppar varje sekund. Nästan inget, hävdar de fysiker som har fått årets Nobelpris, kan stoppa dem.
Och de här neutrinerna kan byta identitet.
Det är fascinerande information som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av. Samtidigt brottas jag med ett mer handfast problem.
Jag har märkt att jag ständigt flyttar den höstsnygga blombuketten till det rum där jag för närvarande befinner mig. Hur ska det tolkas?
Har jag för få blombuketter eller för många rum?
Hela tisdagen tillbringades på mässan i Älvsjö: ESV-dagen. Ekonomistyrningsverket (ESV) är den myndighet som ansvarar för utvecklingen av ekonomistyrningen i staten.
Temat för dagen var digitalisering och att myndigheter bör ”… uppdatera till senaste versionen av staten”.
Civilminister Ardalan Shekarabi var huvudnumret och han berättade vad som har hänt och vad som är att vänta inom förvaltningspolitiken.
Själv följde jag Shekarabis tal på visst avstånd, dvs. genom webbsändningen (trogen dagens övergripande tema).
Förvaltningsakademin hade ett litet bås där några av oss visade upp vår forskning (skrifterna i alla fall), diskuterade utbildningar och annat.
Vi klarade får man väl säga ganska lätt den (begränsade) anstormning som uppstod.
Vad som sedan hände när det blev tid för redovisare och controllers från olika myndigheter att dricka lite vin och mingla, vet vi inte.
Då hade vi redan packat ihop våra grejer och åkt hem.
Blyerts och blad 